-Vi är en familj och vi håller ihop, eller hur?!

Återigen en retorisk fråga, alltså en fråga som ställs på ett sådant sätt att svaret redan är givet. Vad svarar ett litet barn på det? Vad svarar ett vuxet barn på det? 

Enligt Wikipedia innebär en familj - en grupp individer i ett hushåll som förenas genom släktskap. Så jag antar att vi är en familj, och en familj håller alltid ihop. Så när någon annan som inte ingår i den familj som alltid håller ihop frågar vad som hänt med ditt högra öga som är alldeles blåsvart svarar man                                                            - Spelat fotboll, vi vann med 3-1. 

Det innebär att man inte har avslöjat vad som verkligen har hänt med ögat. För vi är en familj och vi håller ihop. Det innebär även att man inte direkt har ljugit heller, för man har inte nämnt att det blåsvarta ögat uppkom i en närkontakt med en fotboll. Man har bara skyddat sin familj och berättat att man spelat fotboll, resten är upp till personen ifråga att tolka utifrån sin egna fantasi. 

Akuten på Södersjukhuset luktar som en blandning av handsprit, svett och något annat som inte är identifieringsbart. Pojken bredvid mig gråter hysteriskt och har en bula i pannan som är slående lik en tennisboll, mamman är hysterisk och påpekar gång på gång att det är en skandal att väntetiden är så lång. Men jag har sett på tv att det är ett gott tecken om ett barn skriker efter ett slag mot huvudet, det är värre om man inte gråter. 
Jag sneglar mot min pappa, sedan mot pojken och sen tillbaka på pappa. 
Jag märker inte ens när tårarna börjar trilla ner för kinderna, inte förens pappa nyper tag i den något felvridna armen.

- Lägg av. Viskar han med bestämd röst, du är väl ingen bebis? 

Tårarna torkas diskret bort med tröjärmen. Jag trodde i ett vagt ögonblick att det var rätt att låta tårarna komma, att det var ett tecken på normalitet. Men jag borde ha vetat bättre än så. Tårar är ett tecken på svaghet, inget annat. En 7-åring borde veta bättre än att gråta trots att smärtan från armen nästintill var ohanterlig.

- Jaha, vad har vi här då? 

Läkaren i vit rock tittar på mig med stora blå ögon, han ser snäll och välbekant ut.
Pappa svarar nått om klumpiga barn som inte inser sin egen förmåga. Han skrattar skämtsamt och lägger en hand på min rygg som ett ömhetsbevis. 
Den välbekanta läkaren iakttar min arm och konstaterar att den är med stor sannolikhet bruten och att vi ska skickas ner till röntgen. 

- Vad har du gjort med armen då unga fröken?

Reaktionen kom på sekunden.
- Spelat fotboll, vi vann med 2-1.
- 3-1, vi vann med 3-1! Det var mer ett skrik än ett svar. Jag trodde på fullaste allvar att jag förstört allt bara för att jag sagt fel. Att jag svikit min familj, att jag avslöjat vad som verkligen hade hänt med armen. Att läkaren med de blå ögonen fått reda på att det var min pappa som vridit armen i fel vinkel och inte att armen brutits i en närkontakt i en fotbollsmatch. 

- Förlåt jag menar att jag spelat fotboll och att vi vann med 3-1. Tårarna kom igen och inget kunde stoppa dom.
Läkaren skrattade högt och sa att här har vi minsann någon som tycker om att vinna. Leendet lugnade mig, det var ett bevis på att han inte alls missuppfattat min lögn. Han trodde mig.
Blicken från pappa skulle ha dödat om den kunde. Och när läkaren gått fick jag minsann reda på vilken idiot jag var. Hur nära jag varit att svika familjen, hur dum jag var som inte insåg att om sanningen kom fram skulle vi aldrig se varandra igen, min lillebror skulle tro att jag lämnat honom, att jag hatade honom. 

Gipset fick sitta i 6 veckor, armen läkte, ingen frågade igen hur skadan uppkommit och vi var fortfarande en familj som håller ihop.

Självmord väcker många känslor och det uppkommer förstås diskussioner kring det. Är det ett egoistiskt, aktivt val eller en effekt av något helt annat?
För många säger att självmord inte är något annat än ett själviskt beslut och jag tycker alltid det är lika sorgligt när man hör sådana kommentarer. Det är uttalanden som inte kan räknas som en åsikt, utan helt enkelt okunskap och ingenting annat.
Vid första åtanken kan det visserligen vara lätt att kläcka ur sig dumheter i stil med att någon som tar sitt liv gör det enkelt för sig och smiter undan ansvar för olika saker. Men om man tänker lite längre så inser man att det faktiskt inte ligger till på det viset.

När en människa tycker att döden är det bästa alternativet framstår det som rätt solklart att det är en människa som inte mår bra och som givetvis behöver hjälp.
Sen finns det naturligtvis alltid bättre alternativ än att ta sitt liv, men det ingår trots allt i sjukdomsbilden att man inte ser dessa alterantiv. Sen kan man givetvis reagera olika, alla som får självmordstankar sätter inte sina planer i verket.
Det som i min situation faktiskt skrämde mig, är att jag verkligen tror att döden var ett bra alternativ. Men jag vågar inte be om hjälp igen. Något som egentligen inte är en svaghet, man är inte svag om man ber om hjälp. Det är inte heller en svaghet att känna att man inte klarar av att leva längre, utan helt enkelt symptomen på en sjukdom, en sjukdom som inte syns på utsidan.
Exempelvis, depression räknas som en dödlig sjukdom, eftersom cirka 25 % av alla drabbade dör som en följd av sjukdomen. Det säger ju ganska mycket om vilka krafter sjukdomen kan sätta igång i det mänskliga psyket.
För er som nu tänker tanken att det bara är "veklingar" som drabbas av depression, kan jag bara upplysa om dett inte heller det är sant. Alla kan drabbas, men vi har lika olika hög tröskel för när vi drabbas. Precis som vi har olika smärttröskel, eller att vissa kan leva hur hälsosamt som helst men få cancer medan andra röker 60 cigaretter om dagen i 40 år utan att bli sjuk. Går man igenom tillräckligt jobbiga saker under tillräckligt lång tid, kan alla få en depression. En sjukdom som måste behandlas på olika sätt. Kanske inte nödvändigtvis genom medicinering, men behandling måste man få.
Antidepressiva mediciner kanske kan kallas för själens "värktabletter". De botar visserligen inte sjukdomen, men lindrar den.

Ibland kan jag nästan önska att de som är fördömande mot folk som begår självmord och har psykiska besvär skulle få känna på hur det är. Kanske bara för någon timme, det skulle kanske räcka för att inse hur dåligt man faktiskt mår. Och att man inte alltid handlar rationellt i dessa lägen.

Jag känner mig så låg, nästan farligt låg, kommer jag orka ta mig igenom dagen? Hopplösheten slog ner mig i marken, helt skoningslöst. Allt jag befarat skulle hända idag hände. Känner mig så misslyckad. Jag vet inte vad jag ska göra, är förtvivlad. Tårarna lämnar blöta strimmor på mina kinder och jag hör hur jag tänker, det är dags, du är inte värd att få hjälp, du borde ge upp, du skulle slippa allt om du bara försvann.
Tänk att få komma bort från all smärta, både psykiskt och fysiskt. Är det verkligen så att man måste leva? Jag vet inte om jag klarar av det faktiskt.

Jag saknar något jag inte kan få. Kan man förresten sakna något man aldrig haft? Jag menar, hur vet man att man vill ha något som man aldrig haft... Kanske är det så att man får en bild av hur något ska vara genom andras berättelser osv. Men när inser man att man saknar det man inte har.... en familj. Alltså en riktig familj, en sån som sitter vid matbordet och äter middag tillsammans, en sån som man bråkar om väsentliga saker som städning, diskning osv, en sån som bryr sig om varandra.
Jag saknar det, trots att jag aldrig haft det. Och jag måste inse att jag aldrig kommer få det, men det är svårt. Svårare än man tror.

Det fanns perioder då min pappa var nykter, det hände inte så ofta men då och då. Minnen från dom perioderna är så starka och det är väl dom man håller sig kvar i. Allt för att inte falla.

200 bullar....

Det är något speciellt med doften av nygräddade bullar, en varm, mysig och vänlig känsla blandad med en gnutta ångest fyller mig varje gång jag känner doften. En glädje för att den är här och en rädsla för att den när som helst ska försvinna igen. 

Hela trapphuset luktade nybakat, det var en blandning av kanel, äpplen och trygghet. Det var inte ofta det hände att hela trappen luktade bageri så det måste betyda, det kan bara betyda en sak.
Min pappa är nykter. 

Lycka, glädje, förväntan. Alla känslor på samma gång. Jag sprang upp för trapporna på snabba, lätta ben. Jag sprang så fort jag kunde, upp mot den underbara doften. Jag stannade utanför dörren och la kinden mot den kalla trädörren. Det var där inne doften kom ifrån. Min pappa bakade, det måste vara han som bakade. Ingen annan doft var som den när pappa bakade. Så varm och inbjudande. En doft av trygghet, glada skratt och värme. 

Skorna ställde jag prydligt i hyllan, hängde upp jackan och lät skolväskan ligga kvar vid dörren. Pappa tittade ut från köket, full med mjöl i hela ansiktet och ett leende som visade alla hans tänder.
- Är det inte min alldeles egna lilla favorit dotter? 
- Men pappa, jag är ju din enda dotter...
- Just därför är du ju min alldeles egna lilla favorit, kom hit så ska du få smaka på en av mina nygräddade bullar. 

Jag satte mig i pappas knä och tog ett bett av den ljumna kanelbullen. Han luktade inte som han brukade, ingen doft av gammal öl eller nydrucken sprit. Han luktade kanel, ugn och lite svett. Den bästa doften som fanns. 

- Jag har bakat 200 bullar! Hans ansikte sken upp och han såg så stolt ut. 
- Så unga fröken, vad önskas nu då? Äppelpaj? Eller blåbärsmuffins eller kanske en tårta med fyra lager?
Han skrattade och klappade mig på kinden som blev täckt med vetemjöl. Jag var lyckligast i världen, min pappa var nykter. 

- Lillebror vad säger du om bullarna? 
Vi skrattade alla tre vid köksbordet som var fullt av nygräddade bullar. 

Varje dag efter skolan sprang jag hem med en pirrande känsla i kroppen. Jag önskade av hela mitt hjärta att trapphuset även denna dag skulle vara fylld av bulldoft. Min pappa, min nyktra bullbakande pappa. Jag var lyckligare och tryggare än jag varit på mycket länge. 

Sen kom dagen när bulldoften byttes till den vanliga lukten av öl och sprit, tryggheten byttes mot osäkerhet och rädsla, skratten byttes mot skrik och hot. Allt var som vanligt igen. 

Den här gången höll det i sig i 11 dagar 4 timmar och 37 minuter.

Via mina kontakter inom psykiatrin så får jag ofta frågan om jag vet hur eller/och när jag skulle ta mitt liv. Jag undrar ofta varför just tillvägagångssättet är så viktigt, vad spelar det för roll om jag berättar det för dom eller inte. Jag har berättar en massa saker men just tillvägagångssättet och tankarna kring just det är på något sätt så tabubelagt att jag inte förmår mig att uttrycka dom i ord. Jag skäms helt enkelt för mycket för att klara av att säga det till dom. Och jag förstår inte vilken mening det skulle ha. Om jag säger vad jag skulle göra om jag nu skulle ta mitt liv, vad har det för betydelse?
Dom tjatar och jag tiger, varför?
Så ska jag säga det rakt ut? Min plan, om jag skulle ta mitt liv skulle vara att ställa mig på ett tågspår eller hänga mig. Ja och? Vilken skillnad skulle det göra?
Jag vet att man förstör för många människor om man ställer sig på spåret, chauffören, andra passagerare, vårdpersonal, räddningstjänsten osv. Vid hängning skulle bilden av situationen etsa sig fast på någons näthinna för alltid. Det bästa skulle vara att bara försvinna, utan att utsätta andra för ett enormt lidande.

Jag bröt ihop idag, helt utan förvarning. Hade inte ens haft på känn att det skulle bli såhär men så blev det. Tiden hos sjukgymnasten byttes mot psykolog, läkare, stesolid och "lugna rummet".

Sjukgymnasten hann bara säga hur mår du så tårades ögonen och ångesten va ett faktum. Jag fick fram att orken va slut, att livet rinner ur mina händer, att jag enbart slösar allas tid och att jag inte har någon framtid. Sjukgymnasten är duktig, empatisk och bra på att tolka signaler om mitt mående. "Stora larmet" gick och min behandlande psykolog kontaktades samt jourläkare.
Det pratades först om inläggning men min skräckupplevelse av läkaren på en av de låsta avdelningarna är för tuff för att jag ska kunna känns tillit till inläggning igen så jag bad dom att komma med en annan lösning om det gick.
Det pratades om mediciner, vilka jag stod på, vilka jag provat, vilka som gett effekt, vilka som inte gett effekt osv. Tillslut kom dom och jag fram till att stesolid var den bästa lösningen. Så jag fick en på 10 mg, placerades i ett gråmålat rum och ska invänta att medicinen ska börja verka. Om ångesten lägger sig ska jag fortsätta med stesolid under dagen och komma på återbesök hos läkaren imorgon.

Psykologen förklarade på ett väldig bra sätt att det inte är konstigt att min kropp och psyke reagerar som den gör, att jag mår som jag mår. Det fick mig att känna mig lite mindre till besvär. Men det som for genom mitt huvud var att dom missade en stor del av sin lunchpaus....

Så nu sitter jag här under gråa "lugna rummet" och väntar på att ångesten och tårarna ska lägga sig.

Det är vanligare än man tror att växa upp med en eller som i mitt fall två missbrukande föräldrar och det syns långt ifrån alltid på ytan. Missbruk sker inte bara i knarkarkvarter och på parkbänkar, det förekommer i fina innerstadskvarter oxå. I en helt vanlig skolklass är det ungefär 3-4 elever som lever med missbrukande föräldrar.

Att ha den typen av uppväxt ger sår som aldrig riktigt läker, det ger ärr som för alltid kommer att synas. Men kan man kallas för överlevare om man trots sin trasiga och dysfunktionella barndom klart sig till vuxen ålder utan hjälp från omvärlden?

Det finns relativt många saker som är olika mellan personer som vuxit upp med missbruk och dom som inte har det. Jag har exempelvis väldigt svårt att lita på andra. Det tar i regel lång tid innan jag öppnar mig och det finns ingen som vet allt som finns inom mig. Det finns några få som vet mycket men inte allt. Det finns några jag litar på till 99% men en osäkerhet finns alltid hos mig.