När en kroniskt sjuk person säger ?Jag är bara lite trött? kan det betyda en lång rad saker. Det betyder oftast mycket mer än vad trötthet innebär för en normal frisk människa. Här är en lista på 17 saker som trötthet kan innebära för någon som är kroniskt sjuk.

1. Att vartenda litet leende kostar en enorm kraftansträngning, men vi håller uppe fasaden för personer nära oss för att inte visa hur nära vi är att förlora hoppet.

2. Att ens komma ur sängen egentligen var fysiskt omöjligt, men vi klarade det med våld, än en gång.

3. Att inget i världen känns roligt eller inspirerande. Psyket är helt utmattat och bedövat.

4. Att smärtan egentligen är outhärdlig, men vi inte känner att vi har något annat val än att fortsätta som vanligt med hjälp av en och annan urstark värkmedicin.

5. Att vi sovit minst 15 timmar i streck föregående natt men det känns som max två timmar.

6. Att vi håller på att gå under.

7. Att bara sitta i en stol är så ansträngande att det får oss att må extremt illa.

8. Att vi egentligen passerat bristningsgränsen för länge sedan.

9. Att vi är psykiskt så överanstränga för att hålla ihop på ytan att vi egentligen skulle vilja vråla rakt ut, men vi saknar krafter för att ens prata.

10. Att vi funderar om vi egentligen borde ha beställt en akuttid till en läkare.

11. Att vi både ser och hör suddigt och inte kan ta till oss ett ord av vad någon annan säger eftersom våra huvuden är fyllda med katastroftankar.

12. Att vi tänker på döden.

13. Att golvet under cafébordet ser ut som en jätteskön sovplats.

14. Att vi är så utmattade av oro, smärta och sjukdom att vi inte fått en blund på flera nätter.

15. Att hjärndimman är så tät att vi inte kan koncentrera oss på ett ord av vad någon säger till oss.

16. Att vi känner oss väldigt ensamma och missförstådda.

17. Att det inte finns ord som kan beskriva hur bedrövligt vårt mående egentligen är.

Återigen ställer vården till det. Återigen känns det som att jag är en spillra på ett mörkt och stormigt hav. Oron gnager, rädsla för vad komma skall. Är ensam igen. Om smärtmottagningen stänger, vem hjälper mig då? Jag har ingen etablerad husläkarkontakt. Kommer min gyn hjälpa mig med medicin eller vart ska jag ta vägen nu? Känslan av hopplöshet blir bara större och större, tyngre och tyngre, snart rinner bägaren över. Jag är fast i ett svart och hotfullt mörker, kommer jag någonsin komma ur det? Tror inte det. Är så slut både fysiskt och psykiskt, jag orkar snart inte mer. Kroppen skriker smärta. Depressionen greppar hårdare tag om mig, allt är så svart och tungt. Ser ingen framtid. Min smärta blir allt sämre, min sorg blir allt mörkare.

För första gången känns det som att dom tappat hoppet om mig fullständigt. Som att seras plan inte funkat och att som nu vill bli av med mig. I över ett år har det pratats om en behandlingsform som nu är bestämt att jag inte kan gå, att jag är för dålig, att det inte är stabilt runtomkring mig. I över ett år. Och nu är det som att dom vill bli av med mig. För många vårdinsatser, för många olika problem. Ska någon annan ta över? Alla kvinnors hus. Deras önskemål. Är det för att dom tröttnat på mig? Jag har gjort för dåligt ifrån mig. Jag borde vetat bättre! Hur kunde jag vara så naiv? Det är andra gången redan i år som jag förväntat mig något men står ensam kvar. Det gör fruktansvärt ont. Vad är meningen med allt?

Känner mig helt slut, ännu en natt utan bra sömn, ännu en natt med smärta som håller en vaken. Det tär på både kroppen och psyket att inte få sova, att inte få en paus. Smärtan är så tuff, jag klarar inte av denna smärta längre.
En viktig sak när man har endometrios är att man ska vara blödningsfri, man får tuffa hormoner som påverkar kroppen både fysiskt och psykiskt för att sätta kroppen i ett kemiskt klimakterie, men detta funkat relativt dåligt för mig. Jag blir inte blödningsfri och inatt började jag blöda igen. Detta orsakar en höjning av min redan enormt tuffa smärta. Man vill bara riva ut allt man har i buken och kasta bort det, man blir nästan desperat av smärtan. Ingenting hjälper. Det är svårt att hitta orken att fortsätta kämpa när smärtan är såhär.
Vården har svikit en så många gånger att man inte längre vågar söka hjälp akut. Förut kunde man känna en liten tröst i att man i alla fall kunde åka in till sjukhuset för att få hjälp med smärtlindringen när smärtan blivit allt för tuff. Men nu vågar man inte det längre. Nej nu ska man lära sig leva med smärtan, man ska andas igenom smärtan, använda sig av mindfulness. Ja det känns som ett hån. Dom som säger dessa saker vet inte vad kroniskt smärta är.

Jag tror att flesta människor, vid en eller annan tidpunkt i livet, har haft självmordstankar. Önskan att ta sitt liv är inte alltid uppenbar och innehåller ofta stor tvivel. Det kan vara olika tillfälligheter som avgör om man försöker ta sitt liv. Ett trauma, en förlust, ett misslyckande, ett rop på hjälp som gick fel, ja orsakerna är många.
Självmord är mycket vanligare bland människor som lider av psykisk sjukdom, speciellt depressionssjukdomar. Det dör fler och fler människor i självmord och depressionssjukdomarna ökar stadigt år för år. Känslomässiga kriser kan vara en utlösande faktor till ett självmordsförsök. Förlust av en närstående, sjukdom eller allvarliga problem och svårigheter på arbetsplatsen eller i skolan är några andra exempel.
I många fall vet man inte vad man ska ta sig till. Å ena sidan vill man dö, men å andra sidan vill man leva vidare. Den som försöker ta sitt liv är i själva handlingsögonblicket inte alltid klar över om han eller hon verkligen vill dö eller leva. Avgörandet beror oftast på tillfälligheter.
Just nu känner jag hopplöshet. Jag tror att mina nära skulle klara sig bättre utan mig. Självklart förstår jag att jag skulle lämna efter mig en stor sorg och en stor chock men i längden så tror jag att det skulle vara för det bästa. Tänk att slippa oroa sig för om, när, var och hur. Att bara få sörja och sen gå vidare. Inatt är det tufft, inatt vill jag bort.

Känslor av likgiltighet, hopplöshet och ångest är normala. Men ditt läkande går åt rätt håll, sakta med säkert, stabilt framåt.

Jag vet inte om jag kan hålla med om det faktiskt. Tycker jag sakta blir sämre. Vissa dagar är bättre än andra men tycker mina sämre dagar är fler än dom bättre. Känns som jag sakta dör inombords, av både fysisk och psykisk smärta. Som att mörkret äter upp mig, dödar mig, svärtar ner mig. Skär mig djup för att slippa tänka, slippa ångesten som river. Mina tårar byts mot bloddroppar. Är mina tårar slut? Är sällan ledsen bara förtvivlad. Men det är en förtvivlan utan tårar. Det är som att jag inte tillåter mig själv att gråta, på något undermedvetet sätt. Svårt att förklara.

Bettan var namnet på den Volvon min pappa hade när jag var runt 10 år. Den var brun både utanpå och inuti. Den läckte spolarvätska och gick alltid sönder. Det är från den bilen mina första minnen om de första mötena med männen finns.

Jag satt i baksätet och pappa körde. Vi åkte ut från stan och vidare till något stort industriområde. Det luktade lite fränt och allt kändes öde. Den stora parkeringen var fylld med bilar med ett företagsnamn tryckt på sidorna. Bilarna var silver och texten röd. Jag har alltid haft ett fotografiskt minne och kommer ihåg detaljer som för andra är onödigt kunnande.

Vi körde igenom parkeringen och vidare mot de stora blå barackerna som stod uppradade vid utkanten av området.

Min pappa hade sagt att vi skulle besöka farmor och att jag skulle ta den vita klänningen som slutade strax ovanför knäna men jag kommer inte ihåg att jag ifrågasatte varför vi aldrig åkte till farmor. Kanske förstod jag redan att det inte alls var dit vi skulle eller så visste jag bättre än att ifrågasätta min pappa.

Mellan två rader av blå baracker stannade bilen och pappa klev ur. Han gick bort en bit och jag såg honom stå och prata med en man. För mig var mannen främmande men det såg ut som om att han och min pappa kände varandra. Mannen överräckte ett vitt kuvert och min pappa lämnade över bilnycklarna. Det var först nu jag blev rädd. Även om det alltid rört sig mycket okända människor runt omkring oss så hade jag aldrig blivit lämnad ensam med någon främmande man.

Mannen klev in i bilen och startade motorn, vände sig om och hälsade vänligt.

- hej, du behöver inte vara rädd. Jag känner din pappa så det är lugnt.

Jag hälsade artigt tillbaka precis som jag fått lära mig att man ska.

Vi körde ännu längre in på industriområdet och stannade vid fler baracker. Dessa var inte lika prydligt uppradade och färgen skiftade i grönt. Dom såg gamla och slitna ut, som om att någon ställt dom här och sedan glömt bort dom.

Mannen stängde av och parkerade bilen bakom barackerna, antagligen för att minimera risken av att bli sedd. Han steg ur och gick runt till dörren på min sida.

- kom ska jag visa dig.

Hans hand var varm och vänlig. Han hade fina mörka ögon och hakan var täckt med grovt skägg. Jag tyckte han såg snäll ut och den tidigare känslan av rädsla försvann.

Vi gick in i en av barackerna och han låste dörren efter sig. Han drog två gånger i handtaget bara för att garantera att den verkligen gått i lås.

Det fanns inga fönster och i taket hängde en glödlampa med ett slags galler runt, det var det enda ljus som fanns i den trånga rektangulära baracken. Två stolar, ett bord, ett litet pentry och en smal säng utan lakan. I den smala sängen låg en äcklig, fläckig madrass. I ena hörnet hade något ryggat upp ett hål och dragit ut lite av skumgummit. Han satte sig på sängen och klappa med handen bredvid honom som en invit till mig. Jag satte mig så lång bort från honom som möjligt men ändå på sängen precis som han visat. Han rotade i fickan efter något.

- kom och sätt dig närmare, jag ska inte göra dig illa. Vi ska göra det bekvämt för oss båda.

Jag satt som förstenad och kunde inte röra mig. Jag tror att jag förstod att det som skulle hända inte alls skulle vara så bekvämt som han påstod, även om jag inte i min vildaste fantasi kunde förstå vad som faktiskt skulle hända sen.

Han satte sig så nära han bara kunde komma och med sitt skäggiga ansikte började han kyssa mitt ansikte. En sådan kyss jag bara sett på tv. Han skägg rev och brände i ansiktet och ju mer motstånd jag gjorde desto mer triggad blev han. Han la sin stora hand på mitt ben och letade sig upp under min vita klänning. Handen var inte lika varm och vänlig längre. Vad som hände efter det har jag nog förträngt för minnena är inte lika skarpa. Det jag kommer ihåg var att madrassen luktade mögel när mitt ansikte trycktes ner i den och att det gjorde fruktansvärt ont.

I bilen på väg hem igen med min pappa sa vi inte mycket. Men jag har för mig att jag bad om förlåtelse. Jag bad om förlåtelse och lovade att aldrig mer vara olydig, jag lovade att göra allt jag blev tillsagd och att äta upp den middag jag blev serverad.

Jag antar att jag trodde att detta var ett straff för de gånger jag inte gjort som jag blivit tillsagd. Det var första gången jag blev lämnad hos en man jag inte kände men långt ifrån den sista.

Mitt självskadebeteende startade för väldigt länge sedan. De började med små saker som jag gjorde instinktivt som tex att knyta händerna så hårt att naglarna skar in i handflatorna. På så sätt lärde jag mig att smärtan gjorde att jag kände någon typ av kontroll. Både över min ångest men även över hur mycket jag visade utåt hur jag mådde. Under åren växte både min ångest och mitt destruktiva beteende. Jag var runt 12 år när jag började sticka mig med nålar, riva mig med nagelsaxar, bränna mig med cigaretter, skära mig med glasbitar och andra vassa saker. När jag var runt 15 år hade jag hela kroppen, men främst benen täckta av rispor och ärr. Jag lärde mig att pilla ut rakblad ur rakhyvlar, på så sätt kunde jag gömma mina skaderedskap på ett naturligt sätt. Ju mer min ångest växte genom åren destå mer självskador "behövde jag" för att orka med.? Så genom åren blev risporna till sår som blev till djupare sår och sedan ännu djupare och så vidare. Idag är jag fast i mitt självdestruktiva beteende, jag skär mig för att kunna andas, jag skär mig för att orka leva ännu en dag. På något konstigt sätt är självskadan min bästa vän. Den kan aldrig svika mig, den ger mig lugn och trygghet, jag får kontroll och den lämnar mig aldrig. Trots all denna tröst så önskar jag att jag slapp göra mig själv illa, men jag har svårt att se en lösning på beteendet.
Idag var en sån kväll där ångesten tog över min kropp och jag var tvungen att skada mig själv för att inte bryta ihop helt. Det finns ingen som förstår hur mycket jag lider. Känner att jag isolerar mig mer än innan. Kanske försöker jag skydda mig själv och andra.... för allt jag gör är att vara till besvär.... jag klarar inte av livet längre.