Jag blir sorgsen när jag tänker på mig som liten. Det är förmodligen därför jag förträngt mycket, det känns som att jag vill gå vidare samtidigt som jag aldrig vill glömma min historia. Då hade det ju varit förgävs, om jag inte kan skapa något positivt ur det. Om jag bara glömmer. Jag har troligtvis varit en av de ensammaste människorna på jorden,
ibland känns det som att jag forfarande är det.
Jag vet fortfarande inte hur det känns att vara en del av en gemenskap, hur det är att synas och räknas. Betyda något. Jag har svårt att släppa min gard, låta muren falla. Detta har gjort att det är väldigt få som verkligen känner mig, egentligen finns det nog ingen som känner mig till 100%.

Jag vet inte om jag någon någonsin kommer att få ta del av hela mig. Jag är nog inte gjort för det här livet. Ingen ska behöva känna på det sättet men det är ju verkligheten, en verklighet som i dagsläget inte går att blunda för. Jag vågar inte hoppas på en annorlunda framtid.