Det finns en annan sida, det finns någonting jag aldrig ser. Men jag vill inte veta var för därifrån syns längtan mer. Men om jag tar mig ifrån en sviken dröm och hur igen så kanske jag kan känna meningen med tystnaden.
Svalkar vinden? Värmer solen? Ser man något bakom molnen? Känner du lyckan genom sorgen? Jag har inget mer än mina tankar.
Ångest och oro som om jag vore av stål och glas, borde gå men stannar kvar. Jag har lovat och glömt, förlåtit, fördömt. Försent för att ångra men tid nog att tänka om och leva med det.
Jag saknar det som inte finns, bara jag kan bära det dom gör så ont i mina ögon. Det är något stort på gång, så länge ingen bryr sig om vilka höjder man kan nå. På vilken sida som jag står.