Jag kan inte stå emot. Jag klarar inte av att låta bli. Jag kan inte hantera min ångest. Jag ger upp och skär mig djupt i låret. Inte en gång, inte två gånger utan det blir fyra gånger. Lugnet sprider sig i mitt inre, det känns varmt och tryggt. En känsla av kontroll. Smärtan dödar allt och just den smärtan, den självförvållande smärtan, är skön. Och jag vet att den känslan inte kommer bli långvarig men att få känna den, om än för en minut, gör det värt det.