Jag har tre alldeles underbara gudbarn och idag var jag barnvakt till mitt yngsta. 13 månaders gamla "bubb", ja jag kallar honom det och så vill jag inte nämna hans namn i bloggen.

Jag älskar verkligen att spendera tid med dom, men det finns oxå en enorm sorg, en bottenlös sorg. Att vara med mina gudbarn gör mig påmind om min egen avsaknad av barn. Jag kanske aldrig kommer få barn och är det inte så att barn är meningen med livet?

Jag har alltid velat och vetat att jag skulle få barn, gärna tidigt och gärna många. Men det har inte blivit så och det kanske aldrig kommer att ske. Min sjukdom, endometrios, har orsakat sådana skador på mina äggledare att jag aldrig kommer kunna bli gravid på naturligt sätt. En graviditet skulle alltså enbart kunna ske via konstgjord befruktning, ivf. Och det finns säkert många som tänker att ja det är väl bara att göra det då. Men det är inte så lätt. Det är många saker som måste funka och det är inte ens självklart att man får göra ivf. Lagar och regler kan sätta käppar i hjulet, ekonomin att göra det privat är oxå ett stort hinder. Tror att det först 2016 blev ett ok för ensamstående att få hjälp till assisterad befruktning. Mitt psykiska mående står oxå i vägen och åren rasslar förbi i 180. Ålder spelar oxå en viktig roll.

Jag kanske aldrig kommer få bli mamma, och det finns ingen med barn som kan förstå den sorgen. Man kan inte sätta sig in i den känslan om man fått barn. Den grymma, svara, bottenlösa sorgen. Den sorgen som sliter hjärtat i bitar. Ett liv utan barn är inte ett liv jag kan eller vill leva. Visst, jag har mina älskade gudbarn och jag älskar dom med hela mitt hjärta och jag kommer alltid få ha dom i mitt liv men lika mycket glädje som dom skänker, lika mycket sorg ger det.
Allt jag ville var att få bli mamma