Direktlänk till inlägg 26 februari 2017
Det är otroligt tufft och tungt att dala ner i det svartaste svarta gång på gång. När ens tankar på att döden är den enda lösningen. Är det så att det skulle vara bättre för alla om jag inte fanns? Skulle det inte vara skönt för alla att inte behöva oroa sig mer? Samtidigt är döden obönhörlig, definitiv och icke förhandlingsbar. Jag orkar inte med mig själv och mina svarta demoner längre, jag vill bli fri. Kanske är det döden som måste komma för att jag ska få frid, få slippa allt det onda, lämna världen, lämna alla minnen, alla känslor, ja allt. Det är som att jag balanserar på en tunn tråd och närsomhelst kommer falla ner. Känner mig trött och blåslagen, det är som att den inre smärtan blir fysisk. Jag är trasig, sargad och vet inte om jag kan kämpa mer.
Jag känner mig så låst. Instängd i mitt eget mörker. Samtidigt vill jag bara bli ännu mer instängd. Lås in mig i en bunker av betong, låt mig ligga med täcket över huvudet och långsamt försvinna bort. Bort från allt. Har jag en axel att luta mig em...
Mitt mående och beteende påverkar mina nära mer än jag kunnat föreställa mig. Jag gör felaktiga val, ja rent dumma val som drabbar dom som betyder mest för mig. Det är bara så svårt att veta hur jag ska hantera allt som rör sig inuti mig. Ska jag hål...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 |
|||||
6 | 7 |
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | |||
13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 |
|||
20 | 21 | 22 | 23 |
24 | 25 | 26 | |||
27 | 28 | ||||||||
|