Det är så svårt att göra sin röst hörd när man aldrig fått lära sig hur man gör. När man aldrig har fått tycka något, aldrig har fått säga emot. Jag vet inte om det är mina hjärnspöken, läkarens maktspel eller en blandning av båda som gör att jag känner mig så utsatt. Jag är så maktlös i den kamp jag måste uthärda. Smärtan vrider sig, tårarna bränner, ångesten gnager och hopplösheten är ett faktum. Jag känner mig så förtvivlad, rädd, ledsen och ensam. Trots att jag har så många runtomkring mig så känner jag mig så ensam.

Jag har så ont trots ketanestdroppet men läkaren sa i princip att jag måste bli bättre på att kontrollera smärtan. Jag tycker jag kämpar med det varje dag, och jag tycker att jag gör det relativt bra. Senast jag sökte akut och blev inlagt pga smärtan var i juli, nu är det december. För mig är det ett nederlag, för personalen är det rekord och för läkaren är det inte tillräckligt bra kämpat, ibland känns det som att han tror att jag vill vara här. Men det kan jag lova, det vill jag inte. Jag är rädd att söka hjälp för jag är rädd att bemötandet ska bli kränkande och att jag ska bli nekad hjälp så det ska gå väldigt långt innan jag söker akut. Nu är det nära bristningsgränsen och vad hade jag för val?
Jag vet inte om jag ska kämpa med näbbar och klor för att få en bättre hjälp imorrn eller om jag ska gå hem med svansen mellan benen och lägga mig ner och ge upp. Ska jag propsa på att jag vill testa en ryggbedövning eller ska jag låta hans maktspel erövra mig igen? Jag vet inte. Allt jag vet är att jag har så fruktansvärt ont och att jag är så fruktansvärt utsatt, jag vet inte om jag orkar mer. Är det kanske så jag ska säga imorrn?
//A

Så kom dagen jag svor aldrig skulle komma igen. Dagen då smärtan blev så brutal, så skoningslös, så fruktansvärd. Nu ligger jag i en sjukhussäng iklädd en vit rock med en droppställning som enda sällskap. Känner mig så otroligt ensam, och rädd. Rädd för vad? Hjärnan spelar mig ett spratt och jag tvivlar på min rätt att få hjälp. Smärtan är så bedövande, jag tror jag går under. Allt jag vill är att få vakna ur denna mardröm, att få vakna, kliva upp, gå till jobbet, arbeta för att sedan komma hem till ett hem som måste städas, det måste lagas mat, djuren måste utfodras och ja, jag vill få vakna upp till en vardag. En sån enkel sak men som just nu är omöjlig.

Jag hade bestämt mig att jag aldrig någonsin skulle bli inlagd igen, men smärtan vann den här gången oxå. Sist jag lät smärtan vinna var i juli, det känns som ett nederlag att vara tillbaka i landstingets hårda säng, med ett blått identifieringsband runt handleden och en nål inkörd i venen. Ketanestdropp i påsen, en doseringsmaskin som piper stup i kvarten, lukten av handsprit. Jag vill bara bort, bort från allt. Men smärtan vann och jag känner mig som ett hjälplöst litet barn, i vuxenvärldens prestigefyllda sankmark.

Jag vet inte hur många olika läkemedel dom stoppat i mig nu, tappade räkningen efter ketanest, morfin, theralen, stesolid och en massa annat. Men smärtan är kvar och jag går under.

Endometrios. En sjukdom från helvetet, jag hatar den.

Jag orkar inte mer, det är allt som rör sig i mitt huvud, jag orkar inte mer.
Jag ligger i sängen och har en gul filt med blå text över mig - Stockholms läns landsting. Jag ligger inlagd på avd 72 rum 9 på Södersjukhuset och allt jag vill är att ge upp
//A

Det är något speciellt med regn. Det är som att himlen ger upp och släpper taget om allt som tynger den. Stora våta regndroppar, himlens egna tårar.

Himlens blåaktiga färg förändras och mörka moln hopar sig, dom växer samman till en enad fasad av ångest. Det mullrar långt borta, lågt men kraftfullt, det är nästan så att himlen varnar för vad som komma skall. Samma dova känsla som finns i magen precis innan man inte kan kontrollera oron längre.
Det hände idag, jag tappade kontrollen och bröt ihop. Tårarna ville aldrig ta slut, jag grät tills jag mentalt och fysiskt inte kunde gråta mer.

Jag vet inte om jag vågar ta steget och be om hjälp, igen. Jag är rädd att inte tas på allvar, jag är rädd att bli sårad och kränkt, igen. Men jag vet inte heller om jag har något val, för jag vet inte om jag orkar mer.
Med tårar, ångest och känslan av misslyckande går jag och lägger mig.
Idag vill jag bara försvinna.
//A

Får man säga så? Får man känna att man inte vill leva eller är man otacksam då? När du faller måste du ta dig upp.....måste man? Eller gör man bara? Har vi alla en överlevnadsinstinkt inom oss, ibland tvekar jag.
Det är så många människor som inte får möjligheten att leva, så många människor som får dödliga sjukdomar, vistas i krigshärjade länder, drabbas av naturkatastrofer och så sitter jag här och känner att jag är tveksam till livet. Är jag egoistisk eller bara korkad? En psykiatriker sa till mig - man kan säga att du har en dödlig sjukdom. Depression, ångest, prsd och självmordstankar.
Kanske är det så, för ibland vill jag bara ge upp. Jag orkar inte alltid ta mig upp igen. Men jag kämpar, även om det inte alltid syns, även om jag inte alltid lyckas, även om jag inte kan.
Jag vet hur tårar smakar, jag vet hur läppar ler, jag vet hur kroppen skakar när man inte orkar mer.
//A

Jag lärde mig aldrig att krypa, jag ställde mig upp och började gå istället. Jag sa inte mitt första ord utan sa en hel mening på en gång. Jag lekte inte med duplo men sorterade alla klossar i färgordning. Jag fick inga godnatt sagor lästa för mig utan lärde mig läsa Mobergs trilogin innan jag börjat första klass. Jag har alltid hoppat över stegen mellan målen för att nå dit man ska men bakom fasaden av att alltid lyckas finns det självdisciplin, tvång, rädsla, hot och självförakt. 

Jag förväntar mig inte att du ska förstå, det här är mitt liv, min vardag och ingen annan kan leva den eller se den som jag ser den. Men jag vet att det finns fler där ute som känner igen sig och som har rätten att inse att dom inte är ensamma. Det du läser kommer att hoppa mellan nutid och det som varit, ibland är livet lika komplicerat som att läsa en bok som studsar mellan tid och rum. Inget med denna blogg kommer vara lätt och jag tvekar fortfarande om jag ska skriva och blotta mig själv eller inte, men jag gör ett försök. 

På något sätt känns det inte som att mitt liv har börjat än för jag är fortfarande kvar i det förflutna. Jag är fortfarande kvar i deras klor, i deras våld, i deras härskarrike. På samma sätt som det känns att mitt liv inte har börjat så känns det som att jag levt flera hundra år, allt jag upplevt och varit med om. Jag är trött, lika trött som någon som gjort sitt, någon som verkligen levt sitt liv till fullo och åldern har tagit ut sin rätt. Men jag är inte gammal, jag är inte färdig med livet. Har det ens börjat? Allt jag vet är att jag just nu bara kan sätta en fot framför den andra om och om igen för att inte stupa. En dag i taget, en timme i taget och ibland en minut i taget. Vem sa att livet skulle vara lätt?

//A