Jag trodde att jag hade lagt den delen av mitt liv bakom mig, inte bearbetat den eller kommit över den men att det värsta ändå var över. Tankarna och mardrömmarna hade bleknat en aning och jag tror att jag på något sätt kanske börjat glömma. Men igår slog verkligheten ner och gav mig en ordentlig örfil, en stark påminnelse om att jag fortfarande är mitt i det.

Det sägs att man kan se in i en människas själ via ögonen, att ögonen aldrig kan ljuga. Stämmer det? Eller är det bara ännu en ordspråk som låter bra och poetiskt?
Man får ofta höra om personer som begått hemska dåd att dom hade svarta ögon. En svart, mörk, tom blick. Eller så kan man säga att man såg sorgen i hennes ögon, eller glädjen. Är det verkligen så att våra ögon visar det vi så målmedvetet försöker dölja? Kan ögon ljuga? Kan färgen eller kännetecknet bara bero på hur ljuset faller eller talar våra ögon ett eget språk. Om så, hur gör man för att lära sig dölja det?

Jag har en fruktansvärd smärta i nedre buken just nu, den är bedövande, man blir lamslagen. Så trött på denna kroniska sjukdom. Och även fast jag inte önskar min värsta fiende det lidande det innebär så avundas jag dom som har endometrios och "bara" har kraftig smärtan vid mens. Jag har den smärtan 24-7 varje dag året runt. Har opererat mig två gånger och har tyvärr bara blivit sämre. Remiss är skickad till specialisterna i Uppsala och jag är så nervös att dom inte ska kunna hjälpa mig. Ska det fortsätta såhär annars?
Sjukdomen innebär för mig att jag måste stå på starka hormoner, ha stark medicinering av opiater och alla det följder som dessa preparat ger. Det är verkligen en daglig kamp. Endometrios har blivit ganska uppmärksammat i media senaste året/åren men det är nog fortfarande många som inte vet vad det är så här kommer lite information

Vad är endometrios?
Endometrios orsakas av att celler som liknar livmoderslemhinnan (endometriet) hamnar utanför livmodern och fastnar på fel ställen i kroppen, främst på organ i buken. Dessa endometriosceller börjar växa och orsakar inflammationer inne i buken vilket i sin tur kan leda till buksmärtor, ärrvävnad och sammanväxningar. Med tiden kapslas endometrioscellerna in av kroppens försvarsmekanismer och det bildas endometrioshärdar eller cystor.

De vanligaste platserna där endometrios hittas är äggstockar, äggledare, utanpå livmodern, området mellan livmoder och ändtarm (så kallade uterosacralligamenten), urinblåsa, bukhinna och tarmar. I sällsynta fall kan endometrios även hittas på ställen i kroppen till exempel i lungorna.

Det finns även en typ av endometrios som växer inne i livmoderväggen och kallas då för adenomyos.

Endometrios kan delas in i olika stadier, från mild endometrios med isolerade endometrioshärdar till svår endometrios med stora sammanhängande sjok av endometrios och där andra organ till exempel tarmar och urinblåsa är påverkade. Genom denna klassificering kan kirurgen beskriva det han/hon ser vid en operation. Det är viktigt att komma ihåg att symtom inte behöver hänga ihop med hur svår endometrios personen har.

Egentligen har jag så mycket att vara tacksam över, fina vänner, underbara djur osv men ändå ligger ett sådant mörker över mig. Jag är en vidrig person som tänker som jag gör men jag kan inte hjälpa det. Någonstans där inne finns en tanke och i viss mån en önskan om att bli allvarligt sjuk, få en tidsbestämd dödsdom. Detta är så hemskt att den tanken ens får existera, men den gör det. Då skulle folk kanske ha mer förståelse om min syn till mitt liv. Det är på något sätt mer okej att tänka på döden och längta bort om man har en vidrig sjukdom, annars klassas man bara som otacksam. Men jag är inte otacksam, jag är bara otillräcklig.
Det nya året närmar sig med stormsteg, jag har mina tankar, mina planer, mina funderingar om hur 2017 kommer se ut. Men man kan aldrig veta, eller kan man det?

Det känns som att jag sitter på ett tåg som går i ilfart till den mörkaste av platser. Jag vill hoppa av, vill inte vara med på resan. Jag vill att allt bara ska bara en mardröm som jag snart ska vakna upp ifrån. Den enorma tyngden som landat på mina axlar är nästan omöjlig att bära. Egentligen är det nog bara att ta i, allt vad man kan men jag orkar inte. Jag låter tårarna falla i duschen, vattnets strålar dövar ljudet av min gråt.

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

Jag gömmer mina känslor i ritandet, jag glömmer tid och rum, jag färglägger färg efter färg, bild efter bild tills dagen tar slut. Sen börjar jag om igen....

Jag vet hur alla andras liv är tänkta att vara. Sen vänder sig nån om och säger hur är det med dig?
Och jag står här men munnen öppen och blankt sinne, det borde ha löst sig av sig själv vid det här laget. Mitt livs karta borde vara tydlig och exakt med små röda streck och fina cirklar som visar vägspärrar och landminor.
Jag är inte okrossbar, jag går sönder just nu. Alla kanske inte får drömmen, alla kanske inte nåt dit man trodde. Jag är verkligen inte så okrossbar som jag trodde. Jag behöver vara okrossbar. På något sätt är det aldrig eller nu....

Är det så lätt att bestämma sig? Sker allt alltid via planering och en bestämd tid eller plats? Kanske kan man välja sitt sätt helt på egen hand eller så sker allt i impulsivitet. Hur man än gör så finns det alltid ett mer eller mindre medvetet val. Jag har tänk, bestämt, ångrat mig, tänkt, bestämt, ångrat mig om och om igen. Jag har även givit vika för impulsiviteten, den är inte så lättstyrd alla gånger.
Så vad gör man när man inte orkar mer? Har man alltid lite till att ge? Vad gör man när ensamheten tränger sig på och man är så liten och rädd? Bestämmer man sig då? Gör man det för att beslutet ska kännas lättare, som en mental förberedelse? När solen går ner nästa gång, när klockan slår 20.00, när den 13:e infaller på en tisdag eller när sista pusselbiten ligger. Jag önskar att jag hade alla svar.

Det är en kvart kvar på årets julafton och jag tog mig igenom den ganska bra. Visst har ångesten legat och grott i bröstet, tankarna vandrat och oron spökat men ändå, jag klarade det relativt bra. Det är något speciellt med högtider, vissa väljer att vara ensamma, vissa har bra minnen, andra dåliga. Men vid högtiderna förenas vi alla på något sätt ändå, hur man än haft det och hur man än har det.
Instagram och facebook pryds av juliga bilder på glada barn, klädda granar och julklappar i mängder. Många kanske mår dåligt av att se dessa bilder men jag gläds, jag tycker det är rätt mysigt att få se in i andras jular, deras traditioner osv. Sjävklart önskar jag ibland att jag oxå var en av dom som hade fina minnen av julen och att även jag fick ha den där speciella relationen till de andra men så är det inte.
Jag är nog lite glad över att julafton snart är över, imorgon är en annan dag.