Gamla stan har en hög mysfaktor med sina gamla hus, smala gränder och kullerstens prydda gator. På torget finns det flera små mysiga caféer som serverar nybakade kanelbullar och varm choklad med vispgrädde. Redan i slutet av oktober pyntas det med kransar och den årliga julbelysningen sätts på plats, helt plötsligt förvandlas denna mysiga stadsdel till ett sagoland med julmarknader och dofter från brända mandlar. Men även dom vackraste platserna kan döljer en hemlighet, en baksida.

På en bakgränd där husfasaderna inte är längre ifrån varandra än ett par meter ligger nattklubben Guns N' roses. Det är inte en vanlig nattklubb där kön ringlar lång. Det är inte dit man går med vännerna för en fredagsnatt ute med dans och skratt. Det är en nattklubb inte alla vet om, bara några utvalda, några av det rätta virket, några som vet vart man ska leta. Guns N' roses är en svartklubb dit män går för att få titta på strippande kvinnor. Eller barn, för jag vet inte om jag kan påstå att en 15 åring kan kallas för kvinna. Jag var den yngsta som dansade, hade jag inte ljugit om min ålder är jag relativt säker på att jag aldrig hade fått utföra det vi gjorde. Men som nybliven 15 åring dansade jag min första utmanande dans på den olagliga svartklubben Guns N' roses.

Allt verkade väldigt oskyldigt och reglerna var enkla, se men inte röra. Vi som dansade hade rätten på vår sida och om någon så mycket som nuddade vid oss fick dom vara glada om dom självmant kunde gå hem efteråt. Dessa regler skapad en trygghet men reglerna gällde enbart på lokalen, vad som bestämdes efteråt utanför den svarta porten var helt upp till oss och våra kunder. Det var ganska vanligt att man följde men stammisarna hem efter att kvällens danser hade genomförts. Det var sällan man gick ensam, även om det förekom, man gick i grupp. Som ett kompisgäng, alltid redo att ställa upp. Det tog inte lång tid innan även jag blev erbjuden att följa med på dessa "efterfester". Vad hade jag att förlora? Allt, trodde jag i alla fall. När man vill passa in ska man aldrig neka en inbjudan till att delta så jag började följa med.

På dessa "efterfester" flödade alkoholen, allt var gratis och alla drack. Men för att orka dansa fram till 04 och sedan följa med på mer festande och mer krävande jobb behövdes det mer. En sen natt i september 2001 var det första gången jag kom i kontakt med tyngre droger. Det vita guldet hackades upp med rakblad på glasborden och drogs upp med ihop rullade 500-lappar. Första gången försvann jag snabbt bort i dimman och minns inte mer av den natten än att jag inte sov ensam i sängen. Vad som hände förblir ett frågetecken. Jag tror att jag fick en för stor dos och reaktionen berodde säkerligen på att jag var ovan.

Men med tiden vande min kropp sig och drogerna blev ett ont måste. Man gjorde allt för att orka med. Till en början tog jag kokainet för att alla andra gjorde det, jag ville passa in och vara som dom andra. Men snabbt blev det min räddning, ruset gjorde att jag kände mig osårbar och ingenting kunde knäcka mig. En natt utan en lina var för jobbigt, rent känslomässigt. På dagarna hade jag skolan att sköta och en annan i mina ögon positiv effekt var att man fortfarande kände sig pigg utan någon sömn under natten. Men ett beroende börjar ofta i en liten skala för att sedan explodera tills vardagen inte funkar längre. Jag slutade äta för hungern försvann, jag sov inte och jag höll på att gå under. Även om jag själv inte märkte det så gjorde andra det. Mina riktiga vänner ifrågasatte allt, mitt beteende förändrades hur mycket jag än förnekade det. Men jag var inte redo att lämna Guns N' roses. Pengarna rullade in och på en bra kväll kunde jag komma hem med 5000 i fickan. Jag fick en nöjd familj och jag kunde betala allt som behövdes betalas. Det var aldrig några bråk om pengar för jag hade dom nu och jag fick leva så destruktivt jag kunde. Ju ondare allt gjorde desto lättare var allt att hantera. Men när det blev för mycket hade jag drogerna att ta till. Det var inte förens jag vaknade upp på sjukhuset på grund av en kraftig överdos som allt tog slut.

Ångesten har faktiskt varit relativ lugn idag, speciellt under förmiddagen. Jag löste melodikrysset, drack kaffe och pratade i telefon. En lugn och bra morgon. Bestämde mig att jag skulle köpa en flaska vin och ta ett glas till kvällen, man rekommenderas ju att avstå från alkohol med de mediciner jag tar men ett glas, ja det kan nog inte skada. Ska jag dricka vin så vill jag ha rödvin och allra helst en amarone. Tog ett glas och nu känner jag mig ganska låg, lite nedstämd, som att snaran runt halsen dras åt. Får svårt att andas, oron sprider under huden. Ska det verkligen vara såhär?

Om jag hade hamnat i rullstol eller om jag hade förlorat en arm hade omgivningen förstått mina så kallade brister i vardagen och den djupa sorgen ,men det är ingen som ser att jag är en stympad människa. Utanpå är jag som vem som helst, kanske lite tröttare ögon, kanske lite slitnare drag men precis som vem som helst. Inuti är jag trasig, halv, stympad. Det onda som sitter i min kropp syns inte utanpå, men den finns. Den är lika smärtsam som den smärta en människa känner när man bryter ett ben, skrapar ett knä eller halkar i badrummet. Men det finns inga synliga symtom, inget gips, inget plåster, inga blåmärken. Inuti är jag svart av ångest, blåslagen av smärtan, totalt krossad.
Idag är det extra tufft, vet inte varför. Det bara är så. Jag är rädd att jag ska tappa kontrollen över mina självmordstankar. Sådana tankar som man egentligen inte "får" ha, för tänk på alla dom som har det värre, tänk på dom som drabbas av cancer, hjärtinfarkt osv. Ja tänk om. Hur hemskt det än mår låta så kan jag ibland känna att jag skulle vilja ha en sjukdom som var mer accepterad. Människor dör av cancer och det är fruktansvärt men människor dör oxå av depressioner. En djup depression är faktiskt till viss del oxå dödlig, utan hjälp kommer personen i fråga ha en stor ökad risk för självmord. Det kanske är så att man vill leva men inte orkar med det onda, man kanske inte vill dö men man vill inte leva det svarta liv som man har. Det är inte lätt att vara jag just idag.

När jag ber dig att lyssna på mig och du börjar ge mig råd så har du inte gjort det jag bad dig om. När jag ber dig att lyssna på mig och du börjar berätta för mig varför jag inte borde känna som jag gör, då trampar du på mina känslor. När jag ber dig att lyssna på mig och du känner att du måste göra något för att lösa mina problem så sviker du mig, hur konstigt det än kan låta.
Lyssna, allt jag bad om var att du lyssnar, inte pratar eller gör något, bara att du hör på mig.

Endometriossmärtan är fruktansvärd idag, smärtan på höger sida är som slitande taggtråd. Jag spänner mig, belastar fel och hela kroppen värker. Det är tufft att leva idag. Ska det vara såhär för all framtid? Jag klarar inte det. Ska på medicinsk yoga idag och jag får anstränga mig själv för att inte vända om och åka hem. Känner mig så misslyckad, så usel. Tårarna bränner i ögonen, vill inte gråta bland folk, försöker stå emot.
Ibland undrar jag vad jag gjort för ont för att drabbas av detta. Solen skiner men det är kallt, vintrigt. Våren och sommaren känns långt borta, lika långt borta känns min livsglädje. Kommer jag alltid känna så? Är det meningen att jag bara ska överleva, inte leva? Så många tankar.

Det känns som dom inte förstår. Dom pratar om aktivering, kanske någon typ av aktivitet....men självklart inte i det tempo du jobbade i förut, inte med något ansvar eller svåra uppgifter. Det känns som dom inte förstår. Dom pratar om framsteg och förbättring, om mod och styrka. Det känns som dom inte förstår. Dom glömmer att ångesten river sönder mig inifrån, att smärtan gör mig lamslagen, att det svartaste svarta bor inne i min kropp och förgiftar allt det fina. Alla goda, roliga, vackra saker vissnar sönder och dör. Dom förstår inte den sorg och oro som biter sig fast och drar sina naglar djup in i huden, som gör allt för att inte släppa taget. Dom förstår inte att mitt liv inte har någon mening, att allt redan är förstört, dom ser inte det jag ser. En misslyckad människa utan framtid. Jag vill ge upp men vågar inte släppa taget. Dom förstår inte att jag aldrig kommer bli den samme igen.

Jag vill älska men kan inte.
Jag älskar ändå, men inte med min själ.
Att älska med sin kropp är ingen konst.
Att älska med själen är mycket svårare.
Men när kärleken funnit hjärtat så har livet fått sin mening.

En dikt skriven av en mycket nära och god vän. Tycker den stämmer, orden berörde mig. Den ger både svar och eftertanke.

Försöker att tänka bort gårdagens "misslyckande" och ta nya tag, en ny dag att kämpa sig igenom. Men jag försöker, idag ska bli en bättre dag! Jag ska hämta min "kudde" som kan hjälpa mig med att avlasta spända muskler och onda bäcken. Jag ska även fixa med Moses(min ena kanin) nya bur, hämta nya målarböcker. Men först Melodikrysset.