Jag utmanade mig själv och det gick okej, varken bättre eller sämre än jag trott. Men nu är jag slut, både mentalt och fysisk. Botten är nådd, om nu botten kan bli nådd i en grop som känns bottenlös.

Det är som att jag inte lyssnar längre, jag gömmer mig, skyddar mig själv från allt och alla. Orkar inte känna så mycket mer än ångesten som river. Men jag ler, så ärligt jag bara kan, trots att jag har mörka ringar runt ögonen. Munnen ler men hjärtat det gråter. Jag ger upp för jag orkar inte bli besviken.

Har haft så otroligt tuffa dagar och jag kan inte påstå att det är speciellt bra nu heller men jag kämpar. Jag kämpar verkligen.
Det är så obehagligt när minnesluckorna slår till, när hjärnan bara stänger av, när allt blir svart och tiden bara gått. Att tappa bort sig själv så pass mycket, det är skrämmande. Jag skrämmer mig själv. Är det så att min hjärna och min själ inte orkar mer? Är det verkligen så att min kropp skyddar sig själv och bara stänger av?
I morgon ska jag verkligen utsätta mig själv för en stor utmaning, jag bara hoppas att jag kommer klara av det. Har lite ångest över det, men jag hoppas att det kommer gå bra.

Varningssignaler för självmord

Var uppmärksam på om personen:

Har självmordstankar
Har starka känslor av meningslöshet och hopplöshet
Känner sig fångad, har en känsla av att det inte finns någon utväg
Drar sig undan från familjen, kompisar och saker som ska hända
Får plötsliga och ovanliga vredesutbrott
Har stark ångest
Sinnesstämningen förändras dramatiskt
Pratar om självmord
Är upptagen av döden
Verkar plötsligt lyckligare och lugnare
Är ointresserad av saker den brukar bry sig om
Besöker eller ringer plötsligt till viktiga personer
Ger bort saker som är viktiga för denne
Förändrar eller ökar sitt drogmissbruk
Var alltid uppmärksam på om någon inte länge är sig lik eller får dig att känna dig orolig.

Personen kan visa sig lynnig, ledsen och tillbakadragen och/eller tala om hopplöshetskänslor.

Personen kan känna sig hjälplös och värdelös och uttrycker tankar om döden genom teckningar och berättelser, tar avsked av folk i sin omgivning och/eller ger bort ägodelar.

En del ägnar sig åt riskfyllt och självdestruktivt beteende.

Ibland kan en självmordsnära person tvärtom upplevas som ovanligt lugn. Var särskilt uppmärksam på detta då det kan tyda på att personen tagit ett tyst beslut att fullfölja sin plan och inte längre plågas av ambivalens.

Det kanske är så att jag egentligen inte vill dö, att det handlar mer om att allt gör så fruktansvärt ont. Livet ger mig en sån smärta att jag inte står ut. Jag vet inte om jag klarar av att leva med denna fysiska och psykiska smärta. Men vad är priset jag måste betala? Mitt liv är det jag måste betala för att slippa smärtan. Priset för att slippa det onda är att ta mitt liv. Men om smärtan, ångesten, minnena, ensamheten inte fanns så skulle jag kanske inte vilja dö. Jag kanske inte vill dö, men jag vet inte om jag orkar leva.

Jag skrev ett avskedsbrev idag, sen knögglade jag ihop det och slängde det i soptunnan. Jag vet inte varför jag skrev brevet, det bara blev så. Att uttrycka mig i skrift brukar vara min starka sida och idag, när jag skrev brevet, kändes det för första gången på länge som att min själ fick ro.

-O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent-

Just den meningen träffar mig rakt i hjärtat, som att det är mina ord. För jag vet ju....

Jag satt häromdagen och läste min tidning
en dag som så många förut.
O jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som
en efter en har tatt slut

Då såg jag en bild av en flicka
med en skadskjuten kråka i famn
hon springer iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan

Och hon springer med fladdrande lockar
hon springer på taniga ben
o hon bönar och ber och hon hoppas och tror
att det inte ska vara för sent

Flickan är liten och hennes hår är så ljust
o hennes kind är så flämtande röd
kråkan är klumpig och kraxande svart
om en stund är den alldeles död

Men flickan, hon springer för livet
hos en skadskjuten fågel i famn
hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant

O hon springer med tindrande ögon
hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent

O jag började darra i vånda och nöd
jag skakade av rädsla och skräck
för jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett

För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar

O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent

Det är nio dagar kvar till julafton. Julafton som så många förknippar med glädje, förväntan, mys och familj. Min jul är inte så, och har aldrig varit så. Men någonstans djupt där inne så hoppas jag att det en gång kan bli så.

Jag kan dras med i julandan och bli varm i kroppen när det börjar närma sig jul, speciellt när jag umgås med människor som verkligen tycker om julen. Jag tycker det är mysigt att få höra andras traditioner. Allt från luciafika till storslagna julaftnar med hela släkten. Det är som att jag målar upp en bild om hur det kunde ha varit.

Nu är det nio dagar kvar, jag har lite ont i magen. Man är så utsatt under julen, de allra flesta firar med sina familjer och man, eller jag är rätt ensam. Man vet att alla är upptagna och man vill inte vara den som stör denna "heliga" dag. Barnen, skratten, granen, maten, julklapparna.

Hösten och vintern har gått så fort, jag har nästan inte hunnit med att oroa min för julen. Men nu är den snart här. För mig är julen förknippad med fylla, bråk och rädsla för vad som ska hända. Trots att jag är vuxen och inte alls är i samma beroendeställning till min familj så är det något med julen som gör att jag känner att jag måste ordna med mat, gran, kanske någon julklapp eller så. För vad skulle det bli annars? Ingenting annat än fylla. Jag önskar så att jag kunde få tillbaka alla åren, att få börja om och vara en riktig familj.

Det finns så många där ute som precis som jag har negativa minnen om julen, många barn lever med föräldrar som dricker och jag önskar att jag kunde få ta alla dessa barns rädsla och bära på mina axlar istället.

Mitt i all oro och ångest så kan jag ändå finns ett visst lugn, lite som en trygghet i hur jag ska hantera dagarna som är kvar. Den 25:e är det värsta över.

Jag känner mig körd i botten, psykiskt. Jag har ingen ork, ingen lust, ingen kämparglöd. Jag vill få ro i själen, kommer jag någonsin få det? Det finns sätt men dom kanske inte är dom rätta. Hur ska jag orka ta mig framåt när allt bli svartare och svartare. Ska jag ringa någon, vad ska jag säga, ska jag be om hjälp, om jag inte får hjälp, vill jag ha hjälp, så många frågor. Jag är så trött, så sjukligt trött. Hela min kropp och själ skriker efter sömnen, jag längtar hela tiden tills jag får somna. Tyvärr är det inte så många timmar. Jag vill sova bort tiden. Bort, allt jag vill är bort.

Dom har sänkt droppet med två enheter och om åtta timmar ska det halveras igen, vid lunch imorgon ska jag skrivas ut. Det har läkaren bestämt, det spelar ingen roll att smärtan ökat, att jag känner att jag inte vet hur jag ska klara mig hemma. Han har bestämt att så ska det vara, vid lunch imorgon ska smärtan vara bättre. Det känns som att han tror att smärtan sitter i huvudet. Att jag har ont för att jag mår psykiskt dålig, men i verkligheten är det tvärtom. Smärtan knäcker mig. Visst har jag en massa i bagaget men det påverkar inte min smärta. Min smärta påverkar däremot min depression. Kraften, viljan, lusten till att kämpa minskar hela tiden. Han får mig att känna mig värdelös. Jag har bett om att få mina journalanteckningar utskriva, jag vet inte om det kommer göra allt ännu värre. Kanske står det saker som gör att jag knäcks helt, jag är rädd för det. Men samtidigt vill jag veta vad det står. Hur upplever dom mig som patient, är mina tankar samma som deras. Är min ångest över detta onödig? Ja kanske. Jag hoppas det för jag vet inte om jag klarar av en stöt till. Är det då bägaren rinner över? Får jag hjälp då? Jag har så många frågor men ingen som kan ge mig svar.

Ibland önskar jag att andra kunde läsa mina tankar, mina innersta tankar och hjälpa mig att få ordning på dom. För de tankar som finns djupt där inne får man inte tala om högt. Dom är förseglade i ett osynligt hålrum och ingen kan höra dom förutom jag. Och jag kan inte sätta ord på dom, för tänk om jag gör det. Tänk om jag sätter ord på mina innersta tankar och allt blir tyst, vad gör jag då? Jag vågar inte släppa in någon så djupt, även om jag ibland vill. Att sätta ord på det som finns inne i mig skulle vara att blotta sig helt och då finns risken att man blir sårad, tillrättavisad, dömd. Jag tror inte att jag kan det. Så många svek, så många tårar. Jag vet varken ut eller in just nu.
//A