Det är nio dagar kvar till julafton. Julafton som så många förknippar med glädje, förväntan, mys och familj. Min jul är inte så, och har aldrig varit så. Men någonstans djupt där inne så hoppas jag att det en gång kan bli så.

Jag kan dras med i julandan och bli varm i kroppen när det börjar närma sig jul, speciellt när jag umgås med människor som verkligen tycker om julen. Jag tycker det är mysigt att få höra andras traditioner. Allt från luciafika till storslagna julaftnar med hela släkten. Det är som att jag målar upp en bild om hur det kunde ha varit.

Nu är det nio dagar kvar, jag har lite ont i magen. Man är så utsatt under julen, de allra flesta firar med sina familjer och man, eller jag är rätt ensam. Man vet att alla är upptagna och man vill inte vara den som stör denna "heliga" dag. Barnen, skratten, granen, maten, julklapparna.

Hösten och vintern har gått så fort, jag har nästan inte hunnit med att oroa min för julen. Men nu är den snart här. För mig är julen förknippad med fylla, bråk och rädsla för vad som ska hända. Trots att jag är vuxen och inte alls är i samma beroendeställning till min familj så är det något med julen som gör att jag känner att jag måste ordna med mat, gran, kanske någon julklapp eller så. För vad skulle det bli annars? Ingenting annat än fylla. Jag önskar så att jag kunde få tillbaka alla åren, att få börja om och vara en riktig familj.

Det finns så många där ute som precis som jag har negativa minnen om julen, många barn lever med föräldrar som dricker och jag önskar att jag kunde få ta alla dessa barns rädsla och bära på mina axlar istället.

Mitt i all oro och ångest så kan jag ändå finns ett visst lugn, lite som en trygghet i hur jag ska hantera dagarna som är kvar. Den 25:e är det värsta över.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kommer nog aldrig få bli firad på morsdag. Jag kommer aldrig få höra ordet mamma. Den sorgen är bedövande. Instagram och Facebook vimlar av bilder på mammor och barn, det svider lite extra när dessa bilder finns överallt. Jag är såklart glad för ...

Jag vet inte om du hör mig men ber dig om ett svar, jag vet inte om du lyssnar på den bön jag har. Ja, jag vet jag är för simpel, enkel, inte någon alls men när jag ser din blick så tror jag ändå att du kanske hör... Gud, hjälp de människor som är...

Jag känner mig så låst. Instängd i mitt eget mörker. Samtidigt vill jag bara bli ännu mer instängd. Lås in mig i en bunker av betong, låt mig ligga med täcket över huvudet och långsamt försvinna bort. Bort från allt. Har jag en axel att luta mig em...

Jag ger sken av att orka och klara av saker och ting, jag är stark, jag kämpar, jag tar mig fram med fasta steg. Men skenet bedrar. Jag har ingen ork, framförallt inte psykiskt, knappt fysiskt heller. Visst kämpar jag men jag är inte stark, jag är in...

Mitt mående och beteende påverkar mina nära mer än jag kunnat föreställa mig. Jag gör felaktiga val, ja rent dumma val som drabbar dom som betyder mest för mig. Det är bara så svårt att veta hur jag ska hantera allt som rör sig inuti mig. Ska jag hål...