Dom har sänkt droppet med två enheter och om åtta timmar ska det halveras igen, vid lunch imorgon ska jag skrivas ut. Det har läkaren bestämt, det spelar ingen roll att smärtan ökat, att jag känner att jag inte vet hur jag ska klara mig hemma. Han har bestämt att så ska det vara, vid lunch imorgon ska smärtan vara bättre. Det känns som att han tror att smärtan sitter i huvudet. Att jag har ont för att jag mår psykiskt dålig, men i verkligheten är det tvärtom. Smärtan knäcker mig. Visst har jag en massa i bagaget men det påverkar inte min smärta. Min smärta påverkar däremot min depression. Kraften, viljan, lusten till att kämpa minskar hela tiden. Han får mig att känna mig värdelös. Jag har bett om att få mina journalanteckningar utskriva, jag vet inte om det kommer göra allt ännu värre. Kanske står det saker som gör att jag knäcks helt, jag är rädd för det. Men samtidigt vill jag veta vad det står. Hur upplever dom mig som patient, är mina tankar samma som deras. Är min ångest över detta onödig? Ja kanske. Jag hoppas det för jag vet inte om jag klarar av en stöt till. Är det då bägaren rinner över? Får jag hjälp då? Jag har så många frågor men ingen som kan ge mig svar.

Ibland önskar jag att andra kunde läsa mina tankar, mina innersta tankar och hjälpa mig att få ordning på dom. För de tankar som finns djupt där inne får man inte tala om högt. Dom är förseglade i ett osynligt hålrum och ingen kan höra dom förutom jag. Och jag kan inte sätta ord på dom, för tänk om jag gör det. Tänk om jag sätter ord på mina innersta tankar och allt blir tyst, vad gör jag då? Jag vågar inte släppa in någon så djupt, även om jag ibland vill. Att sätta ord på det som finns inne i mig skulle vara att blotta sig helt och då finns risken att man blir sårad, tillrättavisad, dömd. Jag tror inte att jag kan det. Så många svek, så många tårar. Jag vet varken ut eller in just nu.
//A