Det känns som att jag sitter på ett tåg som går i ilfart till den mörkaste av platser. Jag vill hoppa av, vill inte vara med på resan. Jag vill att allt bara ska bara en mardröm som jag snart ska vakna upp ifrån. Den enorma tyngden som landat på mina axlar är nästan omöjlig att bära. Egentligen är det nog bara att ta i, allt vad man kan men jag orkar inte. Jag låter tårarna falla i duschen, vattnets strålar dövar ljudet av min gråt.

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

Jag gömmer mina känslor i ritandet, jag glömmer tid och rum, jag färglägger färg efter färg, bild efter bild tills dagen tar slut. Sen börjar jag om igen....