Jag vet hur alla andras liv är tänkta att vara. Sen vänder sig nån om och säger hur är det med dig?
Och jag står här men munnen öppen och blankt sinne, det borde ha löst sig av sig själv vid det här laget. Mitt livs karta borde vara tydlig och exakt med små röda streck och fina cirklar som visar vägspärrar och landminor.
Jag är inte okrossbar, jag går sönder just nu. Alla kanske inte får drömmen, alla kanske inte nåt dit man trodde. Jag är verkligen inte så okrossbar som jag trodde. Jag behöver vara okrossbar. På något sätt är det aldrig eller nu....

Är det så lätt att bestämma sig? Sker allt alltid via planering och en bestämd tid eller plats? Kanske kan man välja sitt sätt helt på egen hand eller så sker allt i impulsivitet. Hur man än gör så finns det alltid ett mer eller mindre medvetet val. Jag har tänk, bestämt, ångrat mig, tänkt, bestämt, ångrat mig om och om igen. Jag har även givit vika för impulsiviteten, den är inte så lättstyrd alla gånger.
Så vad gör man när man inte orkar mer? Har man alltid lite till att ge? Vad gör man när ensamheten tränger sig på och man är så liten och rädd? Bestämmer man sig då? Gör man det för att beslutet ska kännas lättare, som en mental förberedelse? När solen går ner nästa gång, när klockan slår 20.00, när den 13:e infaller på en tisdag eller när sista pusselbiten ligger. Jag önskar att jag hade alla svar.