Så kom dagen jag svor aldrig skulle komma igen. Dagen då smärtan blev så brutal, så skoningslös, så fruktansvärd. Nu ligger jag i en sjukhussäng iklädd en vit rock med en droppställning som enda sällskap. Känner mig så otroligt ensam, och rädd. Rädd för vad? Hjärnan spelar mig ett spratt och jag tvivlar på min rätt att få hjälp. Smärtan är så bedövande, jag tror jag går under. Allt jag vill är att få vakna ur denna mardröm, att få vakna, kliva upp, gå till jobbet, arbeta för att sedan komma hem till ett hem som måste städas, det måste lagas mat, djuren måste utfodras och ja, jag vill få vakna upp till en vardag. En sån enkel sak men som just nu är omöjlig.

Jag hade bestämt mig att jag aldrig någonsin skulle bli inlagd igen, men smärtan vann den här gången oxå. Sist jag lät smärtan vinna var i juli, det känns som ett nederlag att vara tillbaka i landstingets hårda säng, med ett blått identifieringsband runt handleden och en nål inkörd i venen. Ketanestdropp i påsen, en doseringsmaskin som piper stup i kvarten, lukten av handsprit. Jag vill bara bort, bort från allt. Men smärtan vann och jag känner mig som ett hjälplöst litet barn, i vuxenvärldens prestigefyllda sankmark.

Jag vet inte hur många olika läkemedel dom stoppat i mig nu, tappade räkningen efter ketanest, morfin, theralen, stesolid och en massa annat. Men smärtan är kvar och jag går under.

Endometrios. En sjukdom från helvetet, jag hatar den.

Jag orkar inte mer, det är allt som rör sig i mitt huvud, jag orkar inte mer.
Jag ligger i sängen och har en gul filt med blå text över mig - Stockholms läns landsting. Jag ligger inlagd på avd 72 rum 9 på Södersjukhuset och allt jag vill är att ge upp
//A