Det kanske är så att jag egentligen inte vill dö, att det handlar mer om att allt gör så fruktansvärt ont. Livet ger mig en sån smärta att jag inte står ut. Jag vet inte om jag klarar av att leva med denna fysiska och psykiska smärta. Men vad är priset jag måste betala? Mitt liv är det jag måste betala för att slippa smärtan. Priset för att slippa det onda är att ta mitt liv. Men om smärtan, ångesten, minnena, ensamheten inte fanns så skulle jag kanske inte vilja dö. Jag kanske inte vill dö, men jag vet inte om jag orkar leva.

Jag skrev ett avskedsbrev idag, sen knögglade jag ihop det och slängde det i soptunnan. Jag vet inte varför jag skrev brevet, det bara blev så. Att uttrycka mig i skrift brukar vara min starka sida och idag, när jag skrev brevet, kändes det för första gången på länge som att min själ fick ro.