Jag utmanade mig själv och det gick okej, varken bättre eller sämre än jag trott. Men nu är jag slut, både mentalt och fysisk. Botten är nådd, om nu botten kan bli nådd i en grop som känns bottenlös.

Det är som att jag inte lyssnar längre, jag gömmer mig, skyddar mig själv från allt och alla. Orkar inte känna så mycket mer än ångesten som river. Men jag ler, så ärligt jag bara kan, trots att jag har mörka ringar runt ögonen. Munnen ler men hjärtat det gråter. Jag ger upp för jag orkar inte bli besviken.