-O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent-

Just den meningen träffar mig rakt i hjärtat, som att det är mina ord. För jag vet ju....

Jag satt häromdagen och läste min tidning
en dag som så många förut.
O jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som
en efter en har tatt slut

Då såg jag en bild av en flicka
med en skadskjuten kråka i famn
hon springer iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan

Och hon springer med fladdrande lockar
hon springer på taniga ben
o hon bönar och ber och hon hoppas och tror
att det inte ska vara för sent

Flickan är liten och hennes hår är så ljust
o hennes kind är så flämtande röd
kråkan är klumpig och kraxande svart
om en stund är den alldeles död

Men flickan, hon springer för livet
hos en skadskjuten fågel i famn
hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant

O hon springer med tindrande ögon
hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent

O jag började darra i vånda och nöd
jag skakade av rädsla och skräck
för jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett

För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar

O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent

Det är nio dagar kvar till julafton. Julafton som så många förknippar med glädje, förväntan, mys och familj. Min jul är inte så, och har aldrig varit så. Men någonstans djupt där inne så hoppas jag att det en gång kan bli så.

Jag kan dras med i julandan och bli varm i kroppen när det börjar närma sig jul, speciellt när jag umgås med människor som verkligen tycker om julen. Jag tycker det är mysigt att få höra andras traditioner. Allt från luciafika till storslagna julaftnar med hela släkten. Det är som att jag målar upp en bild om hur det kunde ha varit.

Nu är det nio dagar kvar, jag har lite ont i magen. Man är så utsatt under julen, de allra flesta firar med sina familjer och man, eller jag är rätt ensam. Man vet att alla är upptagna och man vill inte vara den som stör denna "heliga" dag. Barnen, skratten, granen, maten, julklapparna.

Hösten och vintern har gått så fort, jag har nästan inte hunnit med att oroa min för julen. Men nu är den snart här. För mig är julen förknippad med fylla, bråk och rädsla för vad som ska hända. Trots att jag är vuxen och inte alls är i samma beroendeställning till min familj så är det något med julen som gör att jag känner att jag måste ordna med mat, gran, kanske någon julklapp eller så. För vad skulle det bli annars? Ingenting annat än fylla. Jag önskar så att jag kunde få tillbaka alla åren, att få börja om och vara en riktig familj.

Det finns så många där ute som precis som jag har negativa minnen om julen, många barn lever med föräldrar som dricker och jag önskar att jag kunde få ta alla dessa barns rädsla och bära på mina axlar istället.

Mitt i all oro och ångest så kan jag ändå finns ett visst lugn, lite som en trygghet i hur jag ska hantera dagarna som är kvar. Den 25:e är det värsta över.