Det är något speciellt med regn. Det är som att himlen ger upp och släpper taget om allt som tynger den. Stora våta regndroppar, himlens egna tårar.

Himlens blåaktiga färg förändras och mörka moln hopar sig, dom växer samman till en enad fasad av ångest. Det mullrar långt borta, lågt men kraftfullt, det är nästan så att himlen varnar för vad som komma skall. Samma dova känsla som finns i magen precis innan man inte kan kontrollera oron längre.
Det hände idag, jag tappade kontrollen och bröt ihop. Tårarna ville aldrig ta slut, jag grät tills jag mentalt och fysiskt inte kunde gråta mer.

Jag vet inte om jag vågar ta steget och be om hjälp, igen. Jag är rädd att inte tas på allvar, jag är rädd att bli sårad och kränkt, igen. Men jag vet inte heller om jag har något val, för jag vet inte om jag orkar mer.
Med tårar, ångest och känslan av misslyckande går jag och lägger mig.
Idag vill jag bara försvinna.
//A