Egentligen har jag så mycket att vara tacksam över, fina vänner, underbara djur osv men ändå ligger ett sådant mörker över mig. Jag är en vidrig person som tänker som jag gör men jag kan inte hjälpa det. Någonstans där inne finns en tanke och i viss mån en önskan om att bli allvarligt sjuk, få en tidsbestämd dödsdom. Detta är så hemskt att den tanken ens får existera, men den gör det. Då skulle folk kanske ha mer förståelse om min syn till mitt liv. Det är på något sätt mer okej att tänka på döden och längta bort om man har en vidrig sjukdom, annars klassas man bara som otacksam. Men jag är inte otacksam, jag är bara otillräcklig.
Det nya året närmar sig med stormsteg, jag har mina tankar, mina planer, mina funderingar om hur 2017 kommer se ut. Men man kan aldrig veta, eller kan man det?