Det är så svårt att göra sin röst hörd när man aldrig fått lära sig hur man gör. När man aldrig har fått tycka något, aldrig har fått säga emot. Jag vet inte om det är mina hjärnspöken, läkarens maktspel eller en blandning av båda som gör att jag känner mig så utsatt. Jag är så maktlös i den kamp jag måste uthärda. Smärtan vrider sig, tårarna bränner, ångesten gnager och hopplösheten är ett faktum. Jag känner mig så förtvivlad, rädd, ledsen och ensam. Trots att jag har så många runtomkring mig så känner jag mig så ensam.

Jag har så ont trots ketanestdroppet men läkaren sa i princip att jag måste bli bättre på att kontrollera smärtan. Jag tycker jag kämpar med det varje dag, och jag tycker att jag gör det relativt bra. Senast jag sökte akut och blev inlagt pga smärtan var i juli, nu är det december. För mig är det ett nederlag, för personalen är det rekord och för läkaren är det inte tillräckligt bra kämpat, ibland känns det som att han tror att jag vill vara här. Men det kan jag lova, det vill jag inte. Jag är rädd att söka hjälp för jag är rädd att bemötandet ska bli kränkande och att jag ska bli nekad hjälp så det ska gå väldigt långt innan jag söker akut. Nu är det nära bristningsgränsen och vad hade jag för val?
Jag vet inte om jag ska kämpa med näbbar och klor för att få en bättre hjälp imorrn eller om jag ska gå hem med svansen mellan benen och lägga mig ner och ge upp. Ska jag propsa på att jag vill testa en ryggbedövning eller ska jag låta hans maktspel erövra mig igen? Jag vet inte. Allt jag vet är att jag har så fruktansvärt ont och att jag är så fruktansvärt utsatt, jag vet inte om jag orkar mer. Är det kanske så jag ska säga imorrn?
//A