Så kom dagen jag svor aldrig skulle komma igen. Dagen då smärtan blev så brutal, så skoningslös, så fruktansvärd. Nu ligger jag i en sjukhussäng iklädd en vit rock med en droppställning som enda sällskap. Känner mig så otroligt ensam, och rädd. Rädd för vad? Hjärnan spelar mig ett spratt och jag tvivlar på min rätt att få hjälp. Smärtan är så bedövande, jag tror jag går under. Allt jag vill är att få vakna ur denna mardröm, att få vakna, kliva upp, gå till jobbet, arbeta för att sedan komma hem till ett hem som måste städas, det måste lagas mat, djuren måste utfodras och ja, jag vill få vakna upp till en vardag. En sån enkel sak men som just nu är omöjlig.

Jag hade bestämt mig att jag aldrig någonsin skulle bli inlagd igen, men smärtan vann den här gången oxå. Sist jag lät smärtan vinna var i juli, det känns som ett nederlag att vara tillbaka i landstingets hårda säng, med ett blått identifieringsband runt handleden och en nål inkörd i venen. Ketanestdropp i påsen, en doseringsmaskin som piper stup i kvarten, lukten av handsprit. Jag vill bara bort, bort från allt. Men smärtan vann och jag känner mig som ett hjälplöst litet barn, i vuxenvärldens prestigefyllda sankmark.

Jag vet inte hur många olika läkemedel dom stoppat i mig nu, tappade räkningen efter ketanest, morfin, theralen, stesolid och en massa annat. Men smärtan är kvar och jag går under.

Endometrios. En sjukdom från helvetet, jag hatar den.

Jag orkar inte mer, det är allt som rör sig i mitt huvud, jag orkar inte mer.
Jag ligger i sängen och har en gul filt med blå text över mig - Stockholms läns landsting. Jag ligger inlagd på avd 72 rum 9 på Södersjukhuset och allt jag vill är att ge upp
//A

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kommer nog aldrig få bli firad på morsdag. Jag kommer aldrig få höra ordet mamma. Den sorgen är bedövande. Instagram och Facebook vimlar av bilder på mammor och barn, det svider lite extra när dessa bilder finns överallt. Jag är såklart glad för ...

Jag vet inte om du hör mig men ber dig om ett svar, jag vet inte om du lyssnar på den bön jag har. Ja, jag vet jag är för simpel, enkel, inte någon alls men när jag ser din blick så tror jag ändå att du kanske hör... Gud, hjälp de människor som är...

Jag känner mig så låst. Instängd i mitt eget mörker. Samtidigt vill jag bara bli ännu mer instängd. Lås in mig i en bunker av betong, låt mig ligga med täcket över huvudet och långsamt försvinna bort. Bort från allt. Har jag en axel att luta mig em...

Jag ger sken av att orka och klara av saker och ting, jag är stark, jag kämpar, jag tar mig fram med fasta steg. Men skenet bedrar. Jag har ingen ork, framförallt inte psykiskt, knappt fysiskt heller. Visst kämpar jag men jag är inte stark, jag är in...

Mitt mående och beteende påverkar mina nära mer än jag kunnat föreställa mig. Jag gör felaktiga val, ja rent dumma val som drabbar dom som betyder mest för mig. Det är bara så svårt att veta hur jag ska hantera allt som rör sig inuti mig. Ska jag hål...