Försöker att tänka bort gårdagens "misslyckande" och ta nya tag, en ny dag att kämpa sig igenom. Men jag försöker, idag ska bli en bättre dag! Jag ska hämta min "kudde" som kan hjälpa mig med att avlasta spända muskler och onda bäcken. Jag ska även fixa med Moses(min ena kanin) nya bur, hämta nya målarböcker. Men först Melodikrysset.

Gå så försiktigt du kan....
Allting är bra, det tog lite kraft. Men trots allt var det skönt, det gick som det blev, att det blev som vi sa....

Jag orkar inte med mig själv längre

Jag är så slut, så trött, så ont, så orkeslös. Jag försöker att inte beklaga mig till dom runtomkring mig, jag vet inte om jag lyckas. Kanske är jag jobbig och gnällig. Kanske tycker dom att jag är otacksam och att jag inte gör något för att förändra min situation, jag vet inte, kanske är det bara hjärnspöken eller så är det så. Men jag försöker, så mycket som jag förmår. Det är möjligt att det inte syns men jag kämpar. Varje dag är en kamp.
Var hos sjukgymnasten idag, pratade om mina spända muskler och smärtan i mitt bäcken, hon sa att mina muskler är i ständig kramp, dom slappnar aldrig av. Hon kunde känna hur spända och hårda dom va, hon sa att även när jag ligger ner och musklerna inte behöver vara ansträngda så är dom som när man går i en uppförsbacke. Kanske förklarar det en del av min smärta.
Nu är jag hemma, ligger i sängen och är helt tömd på energi, när ska orken komma tillbaka?

Idag är det extra tungt, vissa saker är inte gjorda för att komma fram, vissa saker ska fortsätta hållas gömda. Men jag fortsätter att minnas. Alla minnen som legat gömda lång inne i mig kommer fram och framkallar mer känslor än vad jag väntat mig. Jag tappar min kontroll. 

Aldrig mer. Tårarna rinner irriterande längs kinderna, tröjärmen får agera servett men tårarna vägrar ge sig till vika. Jag vet inte hur jag ska kontrollera mig själv längre, allt känns så stort och minnena tränger sig inpå. Jag sugs tillbaka till min barndom, när skräcken för alla män och skräcken för min pappa var som störst. När rädslan är så stor att hjärtat är på väg ut ur kroppen och lungorna vägarna samarbeta, jag får ingen luft.

Allt blir svart och när jag är tillbaka sitter jag på badrumsgolvets kalla kakel. I handen har jag en sax och blodet rinner ner mot golvbrunnen. Det följer badrummets genomtänkta lutning, den lutning som ska leda bort vattnet leder nu bort delar av mitt blod. Hjärtat slår i normal takt igen och jag kan fylla mina lungor med luft, långsamma andetag. Jag räknar - ett, två, ett, två.

Idag är en sådan dag där det inte känns som att det är jag som styr mina handlingar, det bara sker. Många gånger eller ja dom flesta gångerna gör jag det medvetet för att lindra och för att hitta en orsak till den smärta som brinner i bröstet. Man kan inte förklara en smärta som inte finns därför måste jag orsaka något som gör allt mer rimligt. Och ibland gör jag mig själv illa för att straffa mig själv, har man gjort fel måste man straffas. Men idag fanns det ingen tanke bakom det och jag minns inte ens händelsen, jag minns bara känslan innan och efter.

Sömnlösa nätter. Svarta, tysta och oroliga. Ångesten kommer krypande som en ovälkommen gäst. Jag skakar smått i hela kroppen, som att jag spänner mig så hårt att musklerna krampar, det gör ont. Smärta är gnagande, ilande, hettande. Jag orkar inte, jag vill inte. Dygnen blir så långa, vill bara få somna från allt. Är det verkligen så att man ska behöva känna så.... Jag vill bara få en paus. Vill inte leva såhär, det är inte värt lidandet. Min våg av dödslängtan och livslust tippar över och jag vet inte vad jag ska göra. Vem kan hjälpa mig?