Får man säga så? Får man känna att man inte vill leva eller är man otacksam då? När du faller måste du ta dig upp.....måste man? Eller gör man bara? Har vi alla en överlevnadsinstinkt inom oss, ibland tvekar jag.
Det är så många människor som inte får möjligheten att leva, så många människor som får dödliga sjukdomar, vistas i krigshärjade länder, drabbas av naturkatastrofer och så sitter jag här och känner att jag är tveksam till livet. Är jag egoistisk eller bara korkad? En psykiatriker sa till mig - man kan säga att du har en dödlig sjukdom. Depression, ångest, prsd och självmordstankar.
Kanske är det så, för ibland vill jag bara ge upp. Jag orkar inte alltid ta mig upp igen. Men jag kämpar, även om det inte alltid syns, även om jag inte alltid lyckas, även om jag inte kan.
Jag vet hur tårar smakar, jag vet hur läppar ler, jag vet hur kroppen skakar när man inte orkar mer.
//A

Jag lärde mig aldrig att krypa, jag ställde mig upp och började gå istället. Jag sa inte mitt första ord utan sa en hel mening på en gång. Jag lekte inte med duplo men sorterade alla klossar i färgordning. Jag fick inga godnatt sagor lästa för mig utan lärde mig läsa Mobergs trilogin innan jag börjat första klass. Jag har alltid hoppat över stegen mellan målen för att nå dit man ska men bakom fasaden av att alltid lyckas finns det självdisciplin, tvång, rädsla, hot och självförakt. 

Jag förväntar mig inte att du ska förstå, det här är mitt liv, min vardag och ingen annan kan leva den eller se den som jag ser den. Men jag vet att det finns fler där ute som känner igen sig och som har rätten att inse att dom inte är ensamma. Det du läser kommer att hoppa mellan nutid och det som varit, ibland är livet lika komplicerat som att läsa en bok som studsar mellan tid och rum. Inget med denna blogg kommer vara lätt och jag tvekar fortfarande om jag ska skriva och blotta mig själv eller inte, men jag gör ett försök. 

På något sätt känns det inte som att mitt liv har börjat än för jag är fortfarande kvar i det förflutna. Jag är fortfarande kvar i deras klor, i deras våld, i deras härskarrike. På samma sätt som det känns att mitt liv inte har börjat så känns det som att jag levt flera hundra år, allt jag upplevt och varit med om. Jag är trött, lika trött som någon som gjort sitt, någon som verkligen levt sitt liv till fullo och åldern har tagit ut sin rätt. Men jag är inte gammal, jag är inte färdig med livet. Har det ens börjat? Allt jag vet är att jag just nu bara kan sätta en fot framför den andra om och om igen för att inte stupa. En dag i taget, en timme i taget och ibland en minut i taget. Vem sa att livet skulle vara lätt?

//A