Det kanske är så att jag egentligen inte vill dö, att det handlar mer om att allt gör så fruktansvärt ont. Livet ger mig en sån smärta att jag inte står ut. Jag vet inte om jag klarar av att leva med denna fysiska och psykiska smärta. Men vad är priset jag måste betala? Mitt liv är det jag måste betala för att slippa smärtan. Priset för att slippa det onda är att ta mitt liv. Men om smärtan, ångesten, minnena, ensamheten inte fanns så skulle jag kanske inte vilja dö. Jag kanske inte vill dö, men jag vet inte om jag orkar leva.

Jag skrev ett avskedsbrev idag, sen knögglade jag ihop det och slängde det i soptunnan. Jag vet inte varför jag skrev brevet, det bara blev så. Att uttrycka mig i skrift brukar vara min starka sida och idag, när jag skrev brevet, kändes det för första gången på länge som att min själ fick ro.

-O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent-

Just den meningen träffar mig rakt i hjärtat, som att det är mina ord. För jag vet ju....

Jag satt häromdagen och läste min tidning
en dag som så många förut.
O jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som
en efter en har tatt slut

Då såg jag en bild av en flicka
med en skadskjuten kråka i famn
hon springer iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan

Och hon springer med fladdrande lockar
hon springer på taniga ben
o hon bönar och ber och hon hoppas och tror
att det inte ska vara för sent

Flickan är liten och hennes hår är så ljust
o hennes kind är så flämtande röd
kråkan är klumpig och kraxande svart
om en stund är den alldeles död

Men flickan, hon springer för livet
hos en skadskjuten fågel i famn
hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant

O hon springer med tindrande ögon
hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent

O jag började darra i vånda och nöd
jag skakade av rädsla och skräck
för jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett

För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar

O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent

Det är nio dagar kvar till julafton. Julafton som så många förknippar med glädje, förväntan, mys och familj. Min jul är inte så, och har aldrig varit så. Men någonstans djupt där inne så hoppas jag att det en gång kan bli så.

Jag kan dras med i julandan och bli varm i kroppen när det börjar närma sig jul, speciellt när jag umgås med människor som verkligen tycker om julen. Jag tycker det är mysigt att få höra andras traditioner. Allt från luciafika till storslagna julaftnar med hela släkten. Det är som att jag målar upp en bild om hur det kunde ha varit.

Nu är det nio dagar kvar, jag har lite ont i magen. Man är så utsatt under julen, de allra flesta firar med sina familjer och man, eller jag är rätt ensam. Man vet att alla är upptagna och man vill inte vara den som stör denna "heliga" dag. Barnen, skratten, granen, maten, julklapparna.

Hösten och vintern har gått så fort, jag har nästan inte hunnit med att oroa min för julen. Men nu är den snart här. För mig är julen förknippad med fylla, bråk och rädsla för vad som ska hända. Trots att jag är vuxen och inte alls är i samma beroendeställning till min familj så är det något med julen som gör att jag känner att jag måste ordna med mat, gran, kanske någon julklapp eller så. För vad skulle det bli annars? Ingenting annat än fylla. Jag önskar så att jag kunde få tillbaka alla åren, att få börja om och vara en riktig familj.

Det finns så många där ute som precis som jag har negativa minnen om julen, många barn lever med föräldrar som dricker och jag önskar att jag kunde få ta alla dessa barns rädsla och bära på mina axlar istället.

Mitt i all oro och ångest så kan jag ändå finns ett visst lugn, lite som en trygghet i hur jag ska hantera dagarna som är kvar. Den 25:e är det värsta över.

Jag känner mig körd i botten, psykiskt. Jag har ingen ork, ingen lust, ingen kämparglöd. Jag vill få ro i själen, kommer jag någonsin få det? Det finns sätt men dom kanske inte är dom rätta. Hur ska jag orka ta mig framåt när allt bli svartare och svartare. Ska jag ringa någon, vad ska jag säga, ska jag be om hjälp, om jag inte får hjälp, vill jag ha hjälp, så många frågor. Jag är så trött, så sjukligt trött. Hela min kropp och själ skriker efter sömnen, jag längtar hela tiden tills jag får somna. Tyvärr är det inte så många timmar. Jag vill sova bort tiden. Bort, allt jag vill är bort.

Dom har sänkt droppet med två enheter och om åtta timmar ska det halveras igen, vid lunch imorgon ska jag skrivas ut. Det har läkaren bestämt, det spelar ingen roll att smärtan ökat, att jag känner att jag inte vet hur jag ska klara mig hemma. Han har bestämt att så ska det vara, vid lunch imorgon ska smärtan vara bättre. Det känns som att han tror att smärtan sitter i huvudet. Att jag har ont för att jag mår psykiskt dålig, men i verkligheten är det tvärtom. Smärtan knäcker mig. Visst har jag en massa i bagaget men det påverkar inte min smärta. Min smärta påverkar däremot min depression. Kraften, viljan, lusten till att kämpa minskar hela tiden. Han får mig att känna mig värdelös. Jag har bett om att få mina journalanteckningar utskriva, jag vet inte om det kommer göra allt ännu värre. Kanske står det saker som gör att jag knäcks helt, jag är rädd för det. Men samtidigt vill jag veta vad det står. Hur upplever dom mig som patient, är mina tankar samma som deras. Är min ångest över detta onödig? Ja kanske. Jag hoppas det för jag vet inte om jag klarar av en stöt till. Är det då bägaren rinner över? Får jag hjälp då? Jag har så många frågor men ingen som kan ge mig svar.

Ibland önskar jag att andra kunde läsa mina tankar, mina innersta tankar och hjälpa mig att få ordning på dom. För de tankar som finns djupt där inne får man inte tala om högt. Dom är förseglade i ett osynligt hålrum och ingen kan höra dom förutom jag. Och jag kan inte sätta ord på dom, för tänk om jag gör det. Tänk om jag sätter ord på mina innersta tankar och allt blir tyst, vad gör jag då? Jag vågar inte släppa in någon så djupt, även om jag ibland vill. Att sätta ord på det som finns inne i mig skulle vara att blotta sig helt och då finns risken att man blir sårad, tillrättavisad, dömd. Jag tror inte att jag kan det. Så många svek, så många tårar. Jag vet varken ut eller in just nu.
//A

Det är så svårt att göra sin röst hörd när man aldrig fått lära sig hur man gör. När man aldrig har fått tycka något, aldrig har fått säga emot. Jag vet inte om det är mina hjärnspöken, läkarens maktspel eller en blandning av båda som gör att jag känner mig så utsatt. Jag är så maktlös i den kamp jag måste uthärda. Smärtan vrider sig, tårarna bränner, ångesten gnager och hopplösheten är ett faktum. Jag känner mig så förtvivlad, rädd, ledsen och ensam. Trots att jag har så många runtomkring mig så känner jag mig så ensam.

Jag har så ont trots ketanestdroppet men läkaren sa i princip att jag måste bli bättre på att kontrollera smärtan. Jag tycker jag kämpar med det varje dag, och jag tycker att jag gör det relativt bra. Senast jag sökte akut och blev inlagt pga smärtan var i juli, nu är det december. För mig är det ett nederlag, för personalen är det rekord och för läkaren är det inte tillräckligt bra kämpat, ibland känns det som att han tror att jag vill vara här. Men det kan jag lova, det vill jag inte. Jag är rädd att söka hjälp för jag är rädd att bemötandet ska bli kränkande och att jag ska bli nekad hjälp så det ska gå väldigt långt innan jag söker akut. Nu är det nära bristningsgränsen och vad hade jag för val?
Jag vet inte om jag ska kämpa med näbbar och klor för att få en bättre hjälp imorrn eller om jag ska gå hem med svansen mellan benen och lägga mig ner och ge upp. Ska jag propsa på att jag vill testa en ryggbedövning eller ska jag låta hans maktspel erövra mig igen? Jag vet inte. Allt jag vet är att jag har så fruktansvärt ont och att jag är så fruktansvärt utsatt, jag vet inte om jag orkar mer. Är det kanske så jag ska säga imorrn?
//A

Så kom dagen jag svor aldrig skulle komma igen. Dagen då smärtan blev så brutal, så skoningslös, så fruktansvärd. Nu ligger jag i en sjukhussäng iklädd en vit rock med en droppställning som enda sällskap. Känner mig så otroligt ensam, och rädd. Rädd för vad? Hjärnan spelar mig ett spratt och jag tvivlar på min rätt att få hjälp. Smärtan är så bedövande, jag tror jag går under. Allt jag vill är att få vakna ur denna mardröm, att få vakna, kliva upp, gå till jobbet, arbeta för att sedan komma hem till ett hem som måste städas, det måste lagas mat, djuren måste utfodras och ja, jag vill få vakna upp till en vardag. En sån enkel sak men som just nu är omöjlig.

Jag hade bestämt mig att jag aldrig någonsin skulle bli inlagd igen, men smärtan vann den här gången oxå. Sist jag lät smärtan vinna var i juli, det känns som ett nederlag att vara tillbaka i landstingets hårda säng, med ett blått identifieringsband runt handleden och en nål inkörd i venen. Ketanestdropp i påsen, en doseringsmaskin som piper stup i kvarten, lukten av handsprit. Jag vill bara bort, bort från allt. Men smärtan vann och jag känner mig som ett hjälplöst litet barn, i vuxenvärldens prestigefyllda sankmark.

Jag vet inte hur många olika läkemedel dom stoppat i mig nu, tappade räkningen efter ketanest, morfin, theralen, stesolid och en massa annat. Men smärtan är kvar och jag går under.

Endometrios. En sjukdom från helvetet, jag hatar den.

Jag orkar inte mer, det är allt som rör sig i mitt huvud, jag orkar inte mer.
Jag ligger i sängen och har en gul filt med blå text över mig - Stockholms läns landsting. Jag ligger inlagd på avd 72 rum 9 på Södersjukhuset och allt jag vill är att ge upp
//A

Det är något speciellt med regn. Det är som att himlen ger upp och släpper taget om allt som tynger den. Stora våta regndroppar, himlens egna tårar.

Himlens blåaktiga färg förändras och mörka moln hopar sig, dom växer samman till en enad fasad av ångest. Det mullrar långt borta, lågt men kraftfullt, det är nästan så att himlen varnar för vad som komma skall. Samma dova känsla som finns i magen precis innan man inte kan kontrollera oron längre.
Det hände idag, jag tappade kontrollen och bröt ihop. Tårarna ville aldrig ta slut, jag grät tills jag mentalt och fysiskt inte kunde gråta mer.

Jag vet inte om jag vågar ta steget och be om hjälp, igen. Jag är rädd att inte tas på allvar, jag är rädd att bli sårad och kränkt, igen. Men jag vet inte heller om jag har något val, för jag vet inte om jag orkar mer.
Med tårar, ångest och känslan av misslyckande går jag och lägger mig.
Idag vill jag bara försvinna.
//A